Sida 207
XV. Konstutställningen [Forts.]
ESSENS SSE TS ND TT EINES SEAN an än se a
— 207 —
väsen. Kristus hade äfven löst den praktiska uppgiften att för- sona oss med Gud.
Till en sann tro komme menniskan aldrig genom något tan- kens arbete eller vetenskaplig ansträngning. Derföre hette det: Saliga äro de som icke se och dock tro. Tron vore ej någon på forskningens väg vunnen öfvertygelse utan en hjertats sak, en fri kärlekshängifvenhet till Gud. Så snart tron gjorts uteslutande till en förståndets sak, hade kärleken förkolnat, så hos medel- tidens skolastiker, så äfven hos senare tiders stränga ortodoxer.
Endast på den personliga erfarenhetens väg kunde man kom- ma till tron, ehuru en viss teoretisk kunskap förutsättes. Frågan om trons visshet berodde af trons uppkomst, den tillkomme på inre väg. Kristus var viss om sin sändning, likaså hans apostlar; Luther var viss på sin tro och blef derigenom i stånd att grunda ett kyrkosamfund som häfdar trons visshet. Denna subjektiva si- da i trons uppkomst, denna känsla af visshet vore skild från den mystisk-svärmiska rigtning, som stundom uppenbarat sig, men li- kaså främmande för trons blinda underkastelse under auktorite- ten. Ett starkt subjektivt drag ligger i lutherdomens trosvisshet och samvetsfrihet, men detta subjektiva drag kan äfven medföra sina vådor, såsom partiväsendet visar.
För att komma i gemenskap med Kristus måste jag veta nå- got om honom såsom historisk person, det vore den objektiva sidan af tron. Här rådde en samverkan mellan tro och vetande, så att det senare blefve grund för utveckling af tron. Äfven för trons . visshet vore ej blott den inre erfarenheten, utan äfven en klar upp- fattning och fasthållande af trons innehåll nödvändiga, derför ha- de vi formulerade bekännelseskrifter.
Talaren kom sedan till behandling af andra delen, vetandet, och granskade dess väsen, innehåll, medel och visshetsgrad. Ve- tandet vore kunskap om något, men med anspråk på att med all- män giltighet omfatta sitt föremål. Vetandet kunde sysselsätta sig med den sinnliga verlden: empiriskt vetande, stödt på experi- ment, och det kunde syssla med det osinnliga: rationelt vetande, som deducerar sitt innehåll ur förnuftets slutledningar. Men ve- tandet vore inskränkt både till extensiteten och intensiteten, der- jemte abstrakt i motsats till våra sinnliga förnimmelser, så att det förlorar i inre rikedom ju mer det vinner i yttre omfång. WVetan- det vore dock menniskans adelsmärke, fast blott en sida af vårt själslif, och det låge fara uti att lösrycka tankens arbete från hjer-
Källa: Project Runeberg ·
