Sida 208
XV. Konstutställningen [Forts.]
— 208 —
tat, samvetet och viljan. Derigenom råkade menniskan på afvä- gar och blefve i sitt inre söndersliten. Vetandet hade haft sina ti- der af öfverskattning, såsom under upplysningstidevarfvet, men äfven senare, då det ledt till sjelfförgudning. TLemnadt åt sig sjelf förde vetandet till afsöndring från Gud, samvetet måste vara den ursprungliga anknytningspunkten mellan menniskan och Gud.
Filosofiens historia visar ett Sisyfusarbete, der man efter år- tusens förlopp måste säga att allt är förgäfves, derför att vetandet har en gräns, öfver hvilken det ej kan komma. TI vår tid gör den empiriska forskningen anspråk på att sitta i högsätet. Det råkar i en viss kontakt, för att ej säga konflikt med den kristna tron. Trons egentliga område är visserligen den öfversinnliga verlden, men äfven den sinnliga kan blifva dess föremål, så att vetandet och tron komma i beröring med hvarandra. Men tro och vetande hafva olika syften, deraf kommer en skenbar motsats. Tron vill tillfredsställa våra åndliga behof, det empiriska vetandet våra sinnliga. Hvad verldens uppkomst beträffar kan det empiriska ve- tandet icke afgöra något om sjelfva vardandet, men väl om verl- dens utveckling, förändringar o. s. V.
Tro och vetande äro ej blott till graden olika,såatttronskulle vara det oklara, vetandet det klara och motsägelselösa och således ett supplement till tron. Tron är ej blott ett teoretiskt försant- hållande utan den är lifsgemenskap med Gud. Verkliga veten- skapsmän hade äfven varit troende och erkänt att vetandet går tillbaka till sådana satser, som icke kunna bevisas. Men hvarje tid af stora upptäckter har medfört förakt för tron, så äfven i vår tid, som tagit sådana jättesteg i afseende på menniskans be- herskande af naturens krafter. Deraf ha följt öfverskattning och högmod, som kommit med den gamla frågan: Ho är Herren, hvilkens röst jag höra skall?
Vår tid är i särskild mening en otrons tid; skulden ligger ej på vetandets män allena, äfven trons män ha gjort misstag ge- nom att icke nog respektera vetenskapen, äfven då denna varit i sin fulla rätt. Vetenskapen må ej förvägras att framställa så många resultat som den med sina förutsättningar kan göra. Den skenbara motsatsen mellan tro och vetande beror på att gränserna ej äro åtskilda.
Hvilken ståndpunkt borde trons försvarare intaga i denna strid? De finge ej stå likgiltiga, då motstånd mötte dels utifrån, dels inifrån. Först och främst borde deras egen tro uppenbara
Källa: Project Runeberg ·
