Sida 314
XX. En söndag i Hernosand
— 314 —
mot i föreningen Kyrkans Vänner, i hvilken hela församlingen nu är upptagen. Detta tyckes ännu mera hafva stadgat hennes sam- manhållning, mot de okyrkliga strömningarne utifrån.”
Fråga vi nu efter orsakerna till det stora affallet ej blott från kyrkan utan från kristendomen öfver hufvud — ty en kristen- dom utan nådemedlens bruk är för bibeln okänd — synas sva- ren blifva ganska många. Vanligen nämnes tidsandan, den sämre tidningspressen, friheten att predika förnekelsens läror samt sepa- ratismen och sektväsendet.
Emellertid är det icke — såsom mången torde föreställa sig — separatismen, som direkt vållat förödelsen i våra tempel och vid våra altaren, utan i första rummet indifferentismen. Den- na likgiltighet är till det mesta temligen oreflekterad och sna- rast att betrakta som ett slags vanehedendom, som trädt i den förkättrade vanekristendomens ställe. TI sjelfva verket utgöra dis- senters och separatister på sin höjd 10—12 procent af dem.
Att likväl de kyrkliga förhållandena i Sverige snart nog skola förändras till ett bättre, synes af flera skäl vara antagligt. På flera orter och på olika sätt har ett nyvaknadt intresse för kyrkligt församlingslif uppenbarat sig under den senaste tiden. Och hvad separatismens framtid beträffar, hänvisas till föregå- ende separationer i kyrkans historia (i Sverige t. ex. Schevikarne, Åkianerna, den norrländska separationen m. m.). Löftesrika ljus- punkter för vår kyrka saknas icke. "Som solen på himmelen, så är kristendomen i tiderna. På de molnhöljda ställena synes den föga, men träder snart åter fram i ljus. Den synes väl olika i horisonten och i zenit, men är dock densamma, och den är skön att se, hvar helst den lyser fram.”
Källa: Project Runeberg ·
