Sida 330
XXII. I Viksjö
— 330 —
seblefvo vi någonting egendomligt vid horisonten i öster. Det såg ut ungefär som ett isberg, som fattat eld. Somliga af oss ansågo det vara ett litet moln, andra förmodade det vara månen. Vi vädjade till kaptenen. Det var månen. Under en timmes tid tog den en sömnig öfverblick öfver Östersjöns lugna vattenspegel och tycktes sedan komma till den slutsatsen, att dess närvaro under en norrländsk sommarnatt var helt och hållet omotiverad och lade sig derför att sofva igen, utan att någon gång egentligen hafva orkat upp ur sängen. Vi sågo ingen gång mer än två tredjedelar af dess yta ofvan horisonten.
Vi hade emellertid långt förut slutat att förvåna oss öfver någonting i Norrland, men ännu har jag en slags känning af, att det var någonting egendomligt och mystiskt med månen deruppe den der sköna sommarnatten.
Källa: Project Runeberg ·
