Sida 420
XXXIII. En söndag i Leksand
— 420 —
gamla såg mer än vanligt intresserad i grafkullen och frågade vackert om hon kanske hade känt till riksdagsmannen. "Gör väl det, jag är hans mor.” "Jag förvånades. Hon såg så rak och rask ut den gamla. Kunde hon väl vara riksdagsmannens moder. Jo, det var hon och hon hade också fyllt sina modiga 84 år! Men,” sade hon, "det går bra att lefva och bra att dö med, om man lefver i Gud.” Jag sporde då: "Finns det många som göra det i Leksand?” Jo, det gör väl det, men verldsandan vill tränga bort Guds Ande.”
Aldrig glömma vi denna lilla stund vid Liss Olof Larssons
grafkulle. Ett stycke derifrån hvilar fadern: Liss Lars Olsson, ,
äfven han riksdagsman på sin tid.
På återfärden till Rättvik sågo vi många kyrkbåtar. Det var en synnerligt vacker syn. Hvad de kullorna, som togo så jemna, kraftiga tag med sina åror, sågo präktiga ut.
Gud välsigne gamla Leksand!
Källa: Project Runeberg ·
