Sida 47
III. I skuggan af ett stort minne
SEN fe NE
för sitt lif kunde uppträda och tala offentligen. Men jag svarade att jag ej ämnade afstå från mitt beslut, och begärde att få hyra teatern. Han gick derpå, och jag började genast sprida affi- scher och annonser att herr Beecher ämnade uppträda på qvällen. Statens legislatur, som just då sammanträdde, beslutade 'enhäl- ligt att ingen af dess medlemmar skulle besöka teatern. Detsam- ma hände med Richmonds Tobaksförening.
Qvällen kom, och som jag ej kunde få någon dörrvaktare, måste jag sjelf taga mig an den sysslan. Herr Powell hade tillkal- lat en extra polisstyrka af 11 man, hvilket dock var alldeles obe- höfligt, enär de sjelfve voro lika sinnade som folket.
Doktor Grey, presbyterianernas förnämste pastor, och före- ståndare af ett högre läroverk i Richmond, skref till stadsfiska- len att han, ehuru långt ifrån gillande herr Beechers tillämnade uppträdande i Richmond, dock upprigtigt önskade att intet ondt hvarmed man hotade honom skulle utföraas.
Som hvar och en af lagstiftande församlingens och tobaks- föreningens medlemmar visste, att de öfriga ej skulle närvara vid föreläsningen, så tog en hvar tillfället i akt och gick dit; och der, till deras stora förvåning, möttes de alla. De hade spelat ett präktigt spratt på sig sjelfva. De voro nu ytterst högljudda, ohöfliga, ja oförskämda. De upptogo alla platserna på teatern, behöllo hattarne på och spottade tobak, hvarhelst det syntes dem bäst.
Det var nu tid för mig att afhemta herr Becher. Jag hade, som sagdt, ingen dörrvaktare, teatern var fullsatt, och mina fickor fylda med dollars, jag lemnade derför dörren obevakad. Herr Beecher var färdig. Intet ord vexlades mellan oss under vägen från hotellet till teatern. Ingen af oss hade under dagens lopp nämnt något om situationen. När vi framkommo till teaterns bakre dörr, måste polisen bereda oss rum genom folkmassan. Ett allmänt skri uppstod då vi nedstego från droskan och gingo in genom dörren. Vi mötte herr Powell på scenen; han kallade mig afsides och sade: "Presentera icke herr Beecher. Hela läk- taren är uppretad, ni löper säkerligen fara,” o. s. v. Jag gick in i väntrummet. Herr Beecher sade: "Allt är klart, jag är färdig.” Jag gick upp på scenen, han följde efter. När vi satte oss, funno vi teatern fullsatt af män, inga qvinnor kunde märkas. Publiken tycktes mig ganska motbjudande. Man stampade i golfvet och ka- stade käppar mot balkongernas balustrader. Nästa minut upp-
4
Källa: Project Runeberg ·