Sida 532
XLIII. Vid Lannaskede brunn och hos den benbrutne doktor Florén
— 532 —
O, hvad det lilla Unnaryd ligger vackert vid sjöstranden, på den långsluttande höjden. Att det icke här finnes ett öfverbefol- kadt turisthotell, deröfver förvånas jag i sanning, ty hvar kan man finna en vackrare trakt, der den trötte kan hvila ut och hemta ny kraft? ; i
Snart hade vi träffat min kära moster, som ej mottagit mitt bref och som derför blef mägta öfverraskad af att få besökande från Amerika. Jag fröjdades hjertligt öfver att få träffa den gamla. Jag såg min för snart ett fjerdedels sekel sedan hem- förlofvade moder én gång till, så kändes det, och hvem förvånas då, om mitt hjerta på en gång rördes och klappade hastigare än förut.
Derpå gick jag för att uppsöka min faders gode vän, den blinde prostsonen August Andréen, nu mellan 60 och 70 år gam- mal, antar jag. Han var ensam hemma i den mycket trefliga gården. När han fick reda på hvem det var mottog han mig så vänligt och hjertligt, att det glömmer jag aldrig. Ej underligt att min fader var så innerligt fästad vid en sådan vän.
Jag fick veta mycket af hr Andréen, som hörer mig, men ej boken till. Nu skulle vi skiljas. Vi stodo nära hvarandra. Förlåt,” sade han, och så såg han med sina — händer, huru jag såg ut. "Dålig raktvål,” sade min faderliga vän, när han lätt rörde vid min haka (jag hade ju varit illa ute på förmiddagen och var alltså orakad), "låt mig gifva er en bit svensk rak- tvål.” Lätt och ledigt gick han till ett skåp och tog fram den raraste, hvitaste tvålbit man kunde tänka sig.
Vi språkade än mer om sång och musik, om skön konst, om landskapet. O, huru sant är det icke än i dag, att de som icke se ofta se mera än de, som hafva ögon.
Vi råkades om en stund ånyo hos min moster. O, att stun- den i Unnaryd för Åsens skull blef så kort! Men de vänner vi träffade sitta qvar i våra hjertan för alltid. Farväl! Au revoir!
Jo, vi skulle naturligtvis se det gamla, kära templet, der min moder under sin uppväxttid bevistat gudstjensten och der min fader i fem års tid till mycken välsignelse predikat evangelium. Nu stå vi redan utanför kyrkan och sända skjutsgossen till prest- gården för att låna kyrkonyckeln. Han kom snart tillbaka och yttrade modfäldt: "Kyrkoherden sade, att herrn får komma ef- ter nyckeln sjelf.” Det förargade mig djupt, jag erkänner det fritt. Sådan stramhet passar aldrig en prestman, allra minst gent emot
Källa: Project Runeberg ·