Åter i Sverige

|

— 33l —

Detta är Åsen. Härifrån skulle vi på något sätt fortskaffa oss tio engelska mil till min moders vackra hembygd, Södra Un- naryd. Man hade sagt oss, att det fanns ingen svårighet att få skjuts.

Jo, nu hade vi råkat illa ut på allvar. Ingen gästgifvare- gård, ingen skjuts, ingenting mera än en snäll stationsinspektors- familj. Det fanns en handlande, som brukade gifva mat och skjuts åt de resande, sades det, men i dag ville de ej hafva besvär med maten, och hans vagn var nymålad, och derför ville han

- icke låta den tagas ut, ty det hade regnat. Hans handelsbod såg

mig ut att vara litet slägt med hvad vi i Kansas kalla ”Jjoints.” Af en person, som bodde ett stycke derifrån, fick jag också sedan reda på, att den tjenstvillige mannen i smyg gjorde i bränvin, och . de som göra sig rika på sådant sätt, kan man icke vänta sig bättre af. Stackars mina småländingar i Åsen, som skola göra sina affä- rer i detta "”kryp-in” till en handelsbod. Ja, här voro vi utan vårt bagage, utan mat och utan skjuts. Men stationsinspektoren och hans familj voro snälla mot oss, så att vi om ett par timmar fingo en välsmakande kaffefrukost. Vid elfvatiden kom vårt bagage på jernvägsvelociped och vid samma tid hade vi genom ett tredje försök från landet erhållit en skjuts, men vid samma tid fingo vi oväntadt turen att kunna få en liten ångbåt att mot den ringa afgiften af tre kronor göra en extratur för vår räkning upp till Unnaryd.

Medan vi väntade från 7:12 till 11:30 hann jag språka med den vänliga inspektoren, som äfven skötte posten, med folk från landet, och träffade händelsevis ett gammalt par, som hört min fader predika i Unnaryd för mer än 40 år sedan, och som var bekant med vännen professor Krantz och hans föräldrar.

Nu äro vi ombord på den lilla ångbåten, som bär det an- språksfulla namnet Freja.” Klockan tre minuter före tolf bör- Jade vår färd på den vackra sjön Unnen.

Nu blefvo vi rikligen belönade för förmiddagens alla miss- öden. Det var en vacker sjö och ju närmare vi kommo Unnaryd, desto trefligare tyckte vi att trakten blef. Om vi hade den sjön i Kansas, vore den värd en million dollars. Felet med oss, som äro en "”kall-vatten-stat,” är att vi ej ega vatten nog. Genom konstbevattningsanläggningar kunde vi nog skaffa oss mycket, som naturen glömt gifva oss, men det dröjer nog, ty äfven vi äro rädda för något nytt, huru godt och nyttigt det än vore.