Åter i Sverige

NI er

"Det må vara så, min herre. Jag har reda på allt det der. För mig bara till honom, och ni skall snart få se, om han vill träffa mig. Han skulle komma hit på minuten, om han visste att jag var här och sökte honom.”

"Hvad heter ni?” frågade jag.

"Det gör detsamma. Låt mig tala med honom. Vi lefde till- sammans i Indiana under sex år. Min hustru skötte fröken Hattie och lille massa Harry. Han känner mig mycket väl.”

Det yttrades med en så genuin, allvarlig neger-hänförelse, att jag förstod, att han var den rätte mannen, som herr Beecher ger- na ville se hvilken tid som helst. ;

Jag förde honom till herr Beechers rum och gick, efter min vana, tyst in utan att knacka. Han låg vaken på en soffa.

Här är en gammal Kansas-man, som icke blott påstår att han känner er utan äfven försäkrar, att ni med stort nöje ville träf- fa honom.

Herr Beecher hade knappast rigtat ögonen på honom förr än han utropade:

Ja, jag tror också han har rätt. Hur mår du, Jim? Kom in och tala om allt som händt dig. Jag har ej sett dig på öfver 30 AD

€33 år, herr Beecher,” sade negern.

"Men hvarför har du ej låtit mig veta, hvar du varit en så lång tid? Hur står det till med Letitia?”

Hon är också här. Hon skall gå till föreläsningen i qväll, just för att få se er.”

"Hvar bor du? Har du familj nu?”

"Vi bo i Topeka, Letitia och jag. Vi ha fyra söner. De äro alla födda här. Alla ha präktiga jordbruk, utom Henry, vår yngste pojke. Det är inga ruter i honom. Vi kallade honom Henry efter er, herr Beecher. Han håller sig vid kapplöpnings- banan. Han tränerar hästar för den förnämste hästegaren i Kansas.” På detta sätt fortfor negern att förtälja sin historia för 30 år. Han och hans äldste söner hade varit med under kri- get, hade deltagit i alla drabbningar i Kansas och kände till det- samma i dess minsta detaljer.

"TI etitia är rysligt otålig att få se eder, herr Beecher, ja de” är 2”

SPond, skaffa ett åkdon, så skola vi besöka Letitia. Ni skall få se, hvad som menas med god hushållning.”

hon.