Själen i normalt och sjukligt tillstånd. Del 2

m

såsom passion fdrlager icke blott all Jirvsls lycka^ den kar» äfven leda till alla möjliga slags brott. Man vågar allt, för atr. fa ega det önsliade förcmälet, och iiiaa kSTiner inga graiiser fär sitt raseri, dä man ser denna ÖMskai> lilliuLetgjord. Och i delta fall är kärleken häftigare, f den mån den kompliceras med egoism, äregirighet, vrede, hat, o. s. v. Uärutaf är egoismen den svåraste. Al Ijo» har afslagil mig, bedragit mig, se der den råtta granden till kliigotåten. 1 afseende pä hatet är alt märka, att detta mindre ofta utbr^rter emat den älskade sjelf, äfven om han varit den föroUimpand», ån emot den lyck" ligare rivalen.

Vi hafva här skildrat passinriien, dii den får rnsa med Pri» tyglar. En annf^n kärlek finnes ock, som hänad och försmådd sluter sig inom sig sjelf nied en stilla resignation. Vid denna aro fenomenerna desamma, som vid den stilla sorgen.

flat är motsatsen af kärlek. Hatar icke, som De* s c u r e t antager, en kronisk vrede. Den kroniska formen af denna år vild^ititlieten, ilskenheten, då dereniot hatet mera är att anse som en förlängd ovänskap eller vedervilja, h vilken kan existera med eller ntan vredes utbrott. ITatet är i sig sjelf en afgrundssjnil, — den som halar är en mandråpare, — och det leder till såda na« Det är eii plågande furie, älven fur den, som hyser det. Dess symptotner utgöra en komplex af afundens och ilskans.

Jatousi utgör en komplicerad känsla af oljcklig kärlek med misstänksamhet och afand. Den gäller., såsom vi ofvanföre nSmnt, ett föremål, hvilket vi ega eller göra anspråk pä att ega, och utgör närmast en frnklan Ait förlora eller hafva förlorat någon viss persons lillgifven-

4

I t I

'4

r

'4