Sida 43
att vid ingången till konungens gård låg en stor sten, don alla skulle kunna lyfta, som skulle få tjenst hos konungen. Sedan vore der två stora hundar, starka, den ena som sex och den andra som tio man, och den, som icke kunde möta den mindre hunden, hlef ej heller emottagen bland de stolta kämparna. Vid Bodvar och gubben sä samtalades, begynte gumman på att gråta öfver-Jjudl. ollvad gråter du öfver, gumma?» sade Bodvar. k Ack!» sade hon, »vi egde en son, benämnd Hollur, «som en gång gick till konungens gård för alt för-ulusta sig; men kämparna gjorde spe af honom, och «salte honom i en benhop i ena salshörncl; och är «del nu deras tidsfördrif under måltiden alt kasta alla adc afälna benen pä honom, och får han deraf un-ader stundom stor skada. Aldrig får jag honom mer ((tillbaka, ej heller vet jag, antingen han är lefvande ueller död. Nu vill jag inlet annat begära af dig för odetla ditt härberge, än att du ej kastar de stora, utan aendast de små benen på vår son, ty dina händer sy-«nas så starka och tunga, alt han näppeligen kan bättra ett slag af dem.» Bodvar lofvade detta och utlät si g, aall han ej tyckte mycket manligt vara all slå en amenniska med ben, eller all leka hårdt med barn och «klent folk».
FJERDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS HOF.
Följande dagen hann Bodvar fram till Lej re. Han ledde sjelf sin häst in i konungens stall, utan all säga rågoTi till derom; sedan gick han upp till gården. Båda hundarna kommo hastigt rusande emot honom, men han fattade straxt den stora stenen och slog dermed den ena liuuden till döds; hvarpå han med den hunden ihjelslog c\en andra. Sedan gick han in i salen. Här förebrådde honom konung Bolf hundadråpet; men Bodvar sva-
