Sida 45
nom städse med sig, beskyddande honom för alla de andras spe och gäckerier.
FEMTE KAPITLET.
OM BODVAR BJARKES TAPPERHET.
När det led mot julaftonen, började alla hofmännen blifva tysta och nedslagna. Bodvar frågade efter orsaken härtill och fick veta, att hvarje julafton plägade ett t,tort vilddjur, som snarare vore ett troll, komma till Lej re och göra mycken skada på konungens boskap, och eho, som hittills hade fördristat sig att gå emot detsamma, hade fallit. Bodvar tyckte delta vara stor nesa lör konungens kämpar; men om qvällen, julallon, talade konung Roll till alla sina män, befallande dem: aall invgen skulle gå ut etnol vilddjurcl, ulan tvärtom hålla asig inne och vara lysla och stilla denna nall; ty ahan ville heldre, all vilddjurcl finge (örslöra all hans nboslap, än alt han skulle yllcrligare förlora någon «af sttia män». Då natten varat en stund och alla somnat, steg Bodvar löuligen upp, väpnade sig, gick ut och log Ilotlur med sig, ehuru denne ingalunda ville följa med. När de kommo ett stycke från slottet, fingo de se, hvar vilddjuret kom farande emot dem. Holt ur började då alt skrika högt, «all vilddjuret månde upp-(•svälja honom». Bodvar böd honom tiga och kastade honom ifrån sig ned i mossan, der Ilotlur blef liggande, varande så belagen af fruktan, att han ej en gäng tordes stå upp och springa hem. Bodvar gick emot djuret; och är det korteligen berättadt, alt han med sin stora styrka och silt skarpa svärd snart fällde delsamma dödt ned till jorden. Då bar Bodvar dit den skälfvande Holtur och tvingade honom, fast med möda, att taga l\á stora dr i ekar af djurels blod samt äta en del af dess hjerta. Derefter fållade Bodvar i honom, ruckade pä honom och sade: «Nu lär du vara fullslark,
