Sida 54
deras resa blifvit sannad, hvartill de äfven måste jaka. Hrane tog fram några kosteliga vapen, svärd, sköld ocn brynja, förärande dem åt konungen; men denne ville ingalunda taga emot dem, tyckande sig icke böra tigga vapen af en bonde. Häröfver härmades Hrane storliga, sägande: (delte är du alllid så vis och försigtig som adig synes», och var bonden nu så vreder, att det den gången ej blef något härbeige utaf, ulan de måste rida derifrån, ehuru natten redan var mörk. Då de farit ett litet stycke, stannade Bodvar och sade: ((Dårar ftnni ugodl råd efteråt. Mig tyckes, alt vi ovisligcn hafva anekat till drl, som varit oss gagneligt till vidare s-«ger och lycka, och lärer denna bonde hafva vari'. i(Oden den gamle, ty han var också enögd » De vämle alltså hastigt om sina hästar; men kunde icke finna hvarken bonde eller gård mera, utan måste fara derifrån och fortsätta sin väg till Dänemark igen. Men Bodvar rädde konung Bolf, «all hädanefter sitta stilla i sitt ((rike och undvika strid; ty likiigt vore,'all Oden ej ((mera unnade honom seger, ej heller vore del till vän-(dandes, alt någon skulle våga anfalla konung Rolf ((och hans kämpar». Så skedde också. Konungen satte sig neder i rolighet och frid, och ingen vågade störa honom; ty efter resan till Uppsala blef hans tappcrhtt ännu mera ryktbar och prisad kring alla länder; och hans och hans kämpars lof hördes från hvars mans tunga.
NIONDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS FALL.
Konung Rolf hade en halfsyster, benämnd Skuld; hvilken på sitt möderne troddes vara utaf elfvaslägtet; också var hon full både af trolleri och ondska. Hennes man, Hjorvaid, var en af Rolfs underkonungar, men Skuld uppäggade honom Beständigt, alt alskudda sig
