Sida 52
trogen och varnade dem mycket for konung Adils svek. Härefter lade de sig alla till att sofva.
Men då de hade hvilat en stund, märkte de oråd; ty Adil med en stor här hade omhvärft huset, hvilket dessutom började brinna på alla sidor, och tycktes då goda råd dyra, om de ej skulle brinna inne. Bodvar gaf det förslag, alt alla kämparna gingo till ena hörnet af salen och trängde der med allo magt mot väggbjelkarna; och voro de så styfva män, att bjelkarna brusto sönder för deras kraft och de kommo så ut ur huset. Der funno de för sig alla gator och gränder fulla med brynjade män, hvilka sökle angiipa dem, men det var fåfängt att stå emot kämparnas goda vapen och stora hugg. De nedhöggo folkel framför sig som rått ris, och alla veko undan för dem eller begärde förskoning.
Nu kom drotlning Yrsa emot Rolf, helsade honom vänligt, sägande: ualt han ej blifvit så undfägnad, som «hon önskat». Hon had honom ej längre dröja i Uppsala; emedan konung Adil samlade en stor här öi\ev hela Svea rike Innan han afreste, lemnade hon honom likväl i stället för arf efter sin fader ett stort silfverhoi n, uti hvilket alla konung Adils dyrbara ringar och kostbarheter voro församlade; i synnerhet märktes der ringen Sviagris, den största dyrbarhet, konung Adil egde. Derpå lät hon leda fram tolf röda hästar åt kämparna och en hvit åt konung Rolf. Dessa voro de bästa, som funnos på Adils stall, och fingo de dem i stället för sina egna, som blifvit så illa handlerade. Derpå tog konung Rolf afsked af sin moder, begåfvade Woggur rikeligen för hans trogna tjenst och steg derpå till häst, ridande med sina kämpar ut ifrån staden.
ÅTTONDE KAPITLET.
KONURG ROLFS HEMRESA.
Utanför Uppsala utsträcker sig den stora slätten Fyrisvall, så benämnd utaf Fyris å, som rinner
