Sida 49
qvällen åter till, som det syntes, samma gård och samma bonde moltog dem på samma sätt som förra gången. De tyckte väl delta bära underligt före, stannade likväl qvar hos honom öfver natten. Denna natten blefvo de plågade af stor törst, och som konungen på bondens begäran stannade qvar der ännu en dag for alt hvila hästarna, blefvo de om qvällen försökte med mycket starka stockeldar i rummet, så alt der blef odrägligt hett och varmt. Emedan nu ej heller någon mer än konungen och de tolf kämparna kunde utslå dessa prof, rådde Hrane bonde, att skicka hem till Dannemark igen allt det öfriga folket, och endast taga kämparna med på resan till Uppsala. Konungen följde äfven denna gången det gifna rådet, och tog blidt afsked af bonden, ridande sedan med kämparna allt norr ut uppåt Svea rike.
SJUNDE KAPITLET.
KONUNG ADILS SVEK.
När de nu kommo inemot Adils slott, gingo alla borg rama derslädes upp i tornen för att åskåda de stolla riddarnes tåg. Dessa redo i början mycket sakta; men då de kommo mot borgen, läto de hästarna känna sporrarna och satte så af ända mot salen uti fyrsprång, så att allt flög undan för dem. De blefvo väl etnol tagne; men Bodvar ropade högt till dem, som togo emot hästarna, uatt väl ansa dem och noga akta, alt deras «svansar och manar ej blefve smutsade eller komme i uolagn. Då delta berättades för Adil, sade han: uMyc-ulcel fiögfärdiga och storlåliga äro dessa män. Tagen ^derföre och af huggen svansarna och bortskuren pann-^tofsen med skinnet på alla deras hästar, ingen un ■ udantagen, och lillpyntcn dem på det försmädligaste » Detta blef noga utfördt.
Emedlertid kommo kämparna till salsdörren. Da sade Svipdager: «Stor misstänka har jag, att här är
