Syndafloden

af slam. I de älsta berättelserna talas också om “flodernas mynning“. Denna punkt där de bägge förena sig är nu belägen ungefär 160 kilometer in i landet. Fallet i deras nedre lopp är också ytterst obetydligt, ty ebb och flod märkas öfver 280 kilometer upp i Tigris dalgång. Följden af detta bildningssätt är, att marken är ytterst lös och sank, fullständigt genomträngd af grundvattnet, som lätt vid rubbningar i jordytan prässas upp.

I detta land var det som en gång Izdubarsagans hjältar och personligheter lefde och rörde sig. Det är när vi vandra mot Mesopotamiens slätter som vi funnit myterna om en stor flod blifva allt tydligare och tydligare, för att i Hasîs-Adras berättelse ge oss intryck af något värkligen upplefvat. Vi skola nu ord för ord skärskåda. hans berättelse om själfva floden, storslagen i sitt kraftiga bildspråk, viktig för bedömandet af företeelsens värkliga. natur. Vi göra början med den sista varningen:

“Då nu solen utvisade den bestämda tiden då talade en stämma(?): vid aftonen skola himlarna regna förödelse. Den bestämda tiden har kommit, sade stämman, vid aftonen skola himlarna regna förödelse.“

Med ordet “stämma“ menas här möjligen ett jordbäfningsdån. Härefter följer i texten själfva beskrifningen af katastrofen:

“Då höjde sig Mû-sêri ina-namâri från himlens rand, ett svart moln, i hvars midt Rammân lät sin åska dundra, under det att Nebo och Sarru gå löst på hvarandra, tronbärarna skrida öfver bärg och land. Den väldige pestguden lössläpper hvirfvelvindarna(?) Adar låter kanalerna(?) utan uppehåll flöda öfver, Annunakerna uppdrifva vattenmassorna ur djupet. de komma jorden att darra genom sin makt, Rammâns vågsvall stiger upp till himmelen; Allt ljus hemfaller åt (mörkret) — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —