Syndafloden

Brodern ser ej mer efter sin broder, människorna bekymra sig ej mer om hvarandra. I himmelen frukta gudarna för den stora floden och söka skydd, stiga upp till guden Anus himmel. Liksom en hund på sitt läger krypa gudarna tillsammans vid himmelens galler. Sex dagar och sju nätter behålla vind, den stora floden (hvirfvelstormen) och storm öfverhand (men) vid sjunde dagens inbrott aftog stormen; den stora floden (hvirfvelstormen), hvilken en kamp fört liksom en väldig krighär, lugnade sig; hafvet minskades och storm och den stora floden upphörde. Jag färdades öfver hafvet klagande, att människornas boningar hade blifvit förvandlade till dy; liken drefvo omkring såsom trädstammar. Jag hade öppnat en lucka, och när dagsljuset föll på mitt anlete, då sjönk jag tillsammans och satte mig ned och grät, öfver mitt ansikte flödade mina tårar. Jag skådade [i alla] väderstrecken (eller: hvart jag blickade) ett fruktansvärdt haf, åt himmelens tolf hus (d. v. s. åt alla håll) intet land, (Viljelöst) dref skeppet mot trakten af Nizir, då fattade ett bärg i trakten af Nizir skeppet och lät det ej komma längre mot höjden.” — o. s. v. —

Som vanligt i österlandets diktvärk äro naturkrafterna här iklädda gudomlig gestalt, och för att förstå berättelsens värkliga innehåll måste vi bläddra något litet i assyriernas mytologi. Därvid se vi först efter, hvilka makter det var som satte luften i rörelse, och sedan huru jordens och vattnens andar föllo in.

I atmosfären ha vi först Rammân, som lät sin åska rulla i ett svart moln. Rammân är den väldige ovädersguden. När vi betrakta företeelsen med nyktra, kritiska ögon finna vi, att ett väldigt moln hade medfört åska och därefter hvirfvelvind. Det andra fenomenet i luften var “tronbärarna“. För att förstå hvad som menas härmed låna vi följande skildring ur en resebeskrifning just från Mesopotamien. “Lika sällsynta som egentliga stormar äro,