Syndafloden

ett folk, som bodde ini landet på alla sidor skilda från hafvet. Deras erfarenhet af skeppsbyggeri och navigationskonst var naturligen därför ringa eller ingen. Den bibliska berättelsen bär också uppenbara spår af detta förhållande, om vi jämföra den med Hasîs-Adras; med ett ord har den prägel en sådan tradition måste antaga hos ett inlandsfolk. Så saknas styrmannen här alldeles, af Hasîs-Adras skepp har här blifvit en “ark“ eller, som det ordagrannt bör öfversättas, låda eller kista. Hela framställningen har förlorat det intryck af något omedelbart upplefvat, som den ger i Izdubarsagan. Vi kunna således med skäl betrakta framställningen i Genesis (första Mosebok) som en lånad framställning, hvilken dock — vi anmärka det än en gång — otvifvelaktigt syftar på samma tilldragelse, som den Hasîs-Adra skildrade för sin ättling.

Åter en annan grupp flodsägner möter oss hos de gamla egyptierna. Från deras land, där kulturen blomstrade under en tid, då denna stora öfversvämning skulle ha betäckt jorden, kunna vi vänta att finna vittnesbörd vida klarare än dem, vi hittills lärt känna från en tilldragelse, som ovilkorligen måste inbränna sig i folkens minnen. Men oaktat Egypten blifvit så ofantligt noggrannt undersökt, äro antydningarna om en stor öfversvämning ytterst sparsamma. Den viktigaste kvarlefva af egyptisk mytologi, som skulle kunna föras hit, är en berättelse om människornas förgörande genom gudarna, hvilken finnes i en aflägsen grafkammare i Seti I:s (ungefär 1350 f. Kr.) stora graf i Thebe. Enligt den kallar guden Ra gudarna till rådslag, ty han är vredgad på människorna och klagar öfver att de föra tal mot honom. Människornas undergång beslutas därför, och gudinnan Hathor utför beslutet så att hela landet är dränkt i blod. Endast de människor, som i rätt tid begifvit sig upp för Nilen, ha undgått blodbadet. Om dessa säger Ra: dessa äro goda! Jag skall därför beskydda dem. Det blod, som uppsamlats från de dödade i 7,000 krukor, hälles ut på fälten och öfversvämma dem. Myten fortsättes med en skildring af prestinnornas födelse, Ras ånger och människornas återuppträdande, men det nu sagda är det enda, som på något sätt kan tydas som ett sista återljud af de berättelser vi förut känna. Om den egyptiska sägnen möjligen leder sitt ursprung från kaldeiska berättelser,