En färd genom verldsrymden

icke desto mindre gå sin undergång till mötes. I det ögonblick hon upphörde att ila framåt, skulle hon fattas af solens attraktion och börja en ny färd — den sista — åt centralklotet till, i första minuten endast 36 fot, men sedan med jemt tilltagande hastighet, tills hon efter 65 dagar och med en förfärlig hastighet skulle rusa in i solens eldhaf. Sådant skulle hända alla våra planeter och kometer, om deras centrifugalkraft (== rörelse framåt) upphäfdes. Men solen sjelf då? Äfven hon skulle drabbas af ett liknande öde, om hennes rörelse afstannade. Efter att likt mytens Kronos hafva uppslukat sina egna barn, skulle hon allt mer och mer närma sig sin starkast attraherande granne, med hvilken hon efter några millioner år skulle sammandrabba. Och så ginge det vintergatans alla verldar. Sol fölle på sol, system på system, ja vintergata på vintergata, tills hela universum stode i brand. »Himlarne förginges af eld, elementen försmälte af hetta och jordar förbrändes med de verk, som derpå voro». Se der en antydning om rörelsens betydelse i skapelseprocessens tjenst.

Att hvar enda en af himmelens skenbart orörliga stjernor är stadd i ett kretslopp, är numera en för hvarje bildad menniska bekant sak. Dels genom en noggrann jemförelse af deras lägen på skilda tider och dels (i våra dagar) genom spektroskopiska undersökningar är denna rörelses realitet satt öfver allt tvifvel, ehuru dess speciela egenskaper ej kunnat närmare utredas. Hastigheten af den rörelse, hvarmed vissa stjernor närma sig eller aflägsna sig från vårt solsystem, är dock i några fall, åtminstone approximativt, utrönt. Sålunda anser man (enligt Huggins), att Sirius aflägsnar sig med en ungefärlig hastighet af 3 mil i sekunden medan deremot Arkturus (α Bootis) med 8 mils hastighet i sekunden närmar sig vår sol. På grund häraf synes den ofvan uttalade åsigten, att stjernornas af- och tilltagande glans möjligen kunde vara af sådana rörelser beroende, icke kunna tillerkännas något vidare värde, då t. ex. Sirius, trots detta aflägsnande, tilltager i glans och Arkturus icke, såsom sig bort, gjort detsamma. Vi lemna emellertid den saken derhän, då någon viss åsigt härutinnan ingalunda ännu äger