Sida 111
III. Fixstjernhimmelen
Och nu ha vi sett himmelen och dess under, sett oändligheten - och evigheten. O, hvilka försvinnande atomer synas oss icke ting, som förut föreföllo oss så stora, nu då vi vilja jemföra dem med de himmelska skapelserna! Vi sjelfva, de största och mäktigaste ibland oss icke undantagande, försvinna som intet emot vår gemensamma bostad, jorden; och jorden med sina kontinenter och verldshaf blir i sin ordning ett stoftgrand emot solen och dess system; och solen, denna väldiga herskarinna, hvad är väl hon med hela sitt stolta följe af drabanter och kometer, då hon jemföres med dessa högre system, dessa stjernhopar, som byggt vintergatans ljusbryggor; och vintergatan sjelf, hvad är ändtligen hon emot denna skara af skimrande verldsöar, som simma genom oändligheten lik kringströdda näckrosor på evighetens ocean! Och dock, hvad är allt detta, som vårt öga sett och vår tanke nått, annat än förgården till det himmelska tempel, som intet menskligt öga sett, ja ingen dödlig, om än utrustad med vetenskapens högsta hjelpmedel, någonsin skall se, och vid hvars, port vi alltid måste förnimma, att »hvad som af jord är kommet, vänder åter till jord!»
»Spirit! let me expire or see them nearer».
*
Källa: Project Runeberg ·