En färd genom verldsrymden

läng, aflägsnas från ögat, desto kortare synes hon, d. v. s. desto mindre blir den vinkel, under hvilken hon ses. Men då denna skenbara förminskning står i ett visst förhållande till det ökade afståndet, är det lätt att bestämma, huru många gånger sin egen längd en gifven determinerad linie måste aflägsnas från ögat för att synas ett visst antal gånger förminskad, liksom det, efter hvad vi sett, är lätt att bestämma afståndet till en sådan linie, hvars längd är bekant. Vi skola på grund häraf lätteligen inse, huru man tror sig kunna på ett ungefär bedöma nebulosornas afstånd.

Vi erinra oss hurusom vår nebulösas största utsträckning anses vara omkring 20,000 ljusår och antaga, åtti det närmaste så förhåller sig. Vi antaga vidare (och ett sådant antagande är ju ingen ting orimligt alls), att det gifves andra nebulosor med enahanda utsträckning och att detta är förhållandet med någon eller några af de hittills kända. För att nu en nebulosa med sådan utsträckning — 20,000 ljusårs diameter — skall synas under en vinkel så liten som den, under hvilken de antagligt aflägsnaste kända nebulosorna faktiskt synas, huru långt bort måste hon då vara belägen? eller med andra ord (efter som vi här ej kunna tala om mil), huru många år kräfver den ilande ljusstrålen för att tillryggalägga den sträcka, som skiljer verldsön från oss? Åtminstone— 10,000,000 år! Tio millioner år, och hvarföre skulle en sådan nebulosa vara den aflägsnaste? Komme vi dit ut, skulle vi då som nu stå vid tröskeln af oändligheten och skåda framför oss samma böljande haf af verldar, se samma tafla upprullas, lika storartad och lika ändlös. Ja hvarföre skulle det finnas något slut alls i ett universum, som tanken visserligen kan föreställa sig oändligt lika litet som ändligt, men för hvilket han dock föredrager oändligheten? Nej, der ute, der teleskopets genomträngande öga studsar, der inbillningskraftens vingar förlamas och den djerfvaste tanke svindlar, der utvecklar ännu skapelsens blomma sin aldrig bleknande prakt, der fortfar ännu den Allsmäktige att utströ sina verldar i rymden, och der fortfara ännu hans händers verk att rulla fram och vittna om hans makt, som frambragt dem med sitt »varde!» och satt dem att vandra i deras eviga lopp.