En färd genom verldsrymden

ten. med åtminstone 1 timme, hvaraf inses, att under en natt på blott 4 timmar (som dertill upplyses af ömsom två och ömsom 3 månar) en jemförelsevis obetydlig mängd af det under dagen mottagna värmet utstrålar. Lägges nu härtill atmosferens stora täthet och påtagliga rikedom på vattenånga, hvarigenom utstrålningen i hög grad måste hindras, följer, som det synes oss med temligen stor säkerhet, att Jupiter bör hafva en vida mer tempererad värme än någon som helst trakt på jorden. Detta motsäges i intet hänseende deraf, att på Jupiter 26 gånger mindre värme fall*er på en viss qvadratyta än hvad fallet är på jorden. Huru mycket eller litet värme som faller på en viss yta, är det dock visst att, när en tät atmosfer hindrar det från att utstråla och förhållandet ständigt är det samma, ett tempereradt klimat måste uppstå. Vi behöfva blott aktgifva på temperaturskilnaden i en dal och på toppen af ett högt berg får att inse atmosferens betydelse för värmets reglering. Då dessutom lifvet mindre är beroende af värmets grad än af dess normalitet, torde det ej vara allt för sangviniskt att förutsätta en storartad lifsverksamhet på systemets väldigaste planet. De längs eqvatorn simmande molnbältena (fig. 35) tyda på storartade meteorologiska verkningar, på samma gång som de visa, att passadvindar af liknande beskaffenhet som på jorden herska äfven på andra planeter.

(rifves det tänkande väsenden på detta typiska klot, förete de säkert en fullkomlighet, som är helt och hållet främmande för vårt slägtes representanter. Med ett år 12 gånger så långt som vårt jordår, uppnå de kanske ock en lifslängd 12 gånger hvad fallet är här, något som i följd af klimatets tempererade beskaffenhet är mer än troligt. Deras sjelsförmögenheter äro säkerligen ock i samma proportion öfverlägsna, och jordemenniskans beroende af det materiela oket är der ute kanske endast en vederqvickande förströelse från det intellektuela arbetet. Hvilken utveckling, hvilket vetenskapligt framåtskridande låter icke under sådana förhållanden tänka sig! En Newton och en Leibniz skulle kanske bland sådana väsenden betraktas som vanbördingar, som abcdarier i en småskolas lägsta klass, och integralkalkyl och analytisk geometri utgöra kanske der »hem-