Sida 130
IV. Lifvet i verldsrymden
Jupiter. Vi tveka derföre ej att tro, att äfven Venus är bostad för lifvet i några af dess yttringar. Det samma kan, ehuru kanske i inskränktare mening, sägas äfven om Merkurius, Uranus och Neptunus.
Hvad som med bestämdhet kan sägas om planeterna i allmänhet, är att de i hufvudsak existera under enahanda klimatiska och fysiska förhållanden som vår jord, hvilken i intet hänseende äger något slags företräde framför sina likar. Hon är icke störst, icke minst, icke längst från solen och icke
heller närmast henne, dess axel lutar icke mest, icke minst mot sitt banplan, dess atmosfer är icke tätast, icke tunnast; korteligen, jorden är en slags medelmåtta, som i syskonringen är hvarken den förste eller siste. Det gifves bättre planeter, men det gifves ju kanske äfven sämre. Hvilken löjlighet då att vilja påstå, att just 14 millioner mil från solen, der vår planet råkade rulla fram, skulle lifvet kunna slå rötter, medan deremot litet närmare eller fjermare från henne sådant skulle vara omöjligt, huru fördelaktiga yttre vilkor der än månde finnas! På en tid, då man ej kände någon mer planet riktigt än jorden och då hon var så att säga »totum universum», var den tron naturlig; för oss åter, som insett jordens outsägbara litenhet i det helas sfer, för oss är en sådan tro en oförnuftighet. Den är en optimistisk villa, som har sin rot deri, att vi råkade födas på jorden och dertill med för klena ögon att kunna se, hvad som passerar på andra planeter, men i dess ställe med en aldrig tröttnande benägenhet att utdöma såsom orimlighet allt, som ej får rum i vårt klena förstånd.
Äfven om våra växter och djur och vi sjelfva skulle brännas till döds på Venus och frysa till döds på Jupiter — något
Fig. .37. Fläckarna på Venus' yta.
Källa: Project Runeberg ·