En färd genom verldsrymden

net i masugnen till det klappande hjertats varma slag, intet ljud, från vattenfallets dånande brus till de älskandes ömma viskningar, hvars jordiska tillvaros, hvars materiela lifs vilkor solen icke är. Om solen och jorden vore tvenne medvetna, kännande och tänkande väsenden, då skulle af jordens tusende röster ett ständigt vördnadens och tacksamhetens lofoffer höjas till solen, hennes moder, i hvars sköte hon en gång slumrat, hennes timliga försyn, som uppehåller henne på hennes bana genom rymden, hennes fader, som skall öfverlefva henne och i hvars sköte hon en gång i tidernas fullbordan skall återvända».*) — »Låtom oss», säger Tyndall, »betrakta alla krafter på vår jord, den kraft, som är insluten i våra kollager, våra vindar, våra floder, våra flottor, våra arméer, våra kanoner — och vi hafva sett endast olika uppenbarelseformer för solens makt. Hennes makt är det, som föder orkanen, bildar elfvar, källor och glacierer på bergens sidor, och vattenfallen och lavinerna utveckla i sitt förödande fall en kraft, som de omedelbart fått från solen». Nåväl, är nu detta underbara väsende till endast för jorden? Nej, vi veta, att solen sänder sitt ljus och värme äfven till andra planeter, till somliga mer, till somliga mindre än till vår jord, och vi hafva i Jupiters passadvindar, i vattensamlingarna, isfälten på Mars, i de badande skyarna på Venus m. m. sett verkningarna deraf. Låter det nu tänka sig, att solens makt der ute stannat vid dessa företeelser? Omöjligt, lika omöjligt som att en ångmaskin, till hvilken nödig ånga släpptes, ändå skulle kunna förbli orörlig.

Med rätta säger derföre Laplace, »att samma sol, som framlockar de otaliga djur och plantor, hvaraf jorden är betäckt, nödvändigt måste hafva samma verkan äfven på andra planeter, och att det vore orimligt att antaga, det materien, hvars fruktsamhet hos oss uppenbarar sig i oräkneliga former, skulle vara steril och förtorkad på en sådan planet som Jupiter, hvilken liksom vår bostad har dagar och nätter, år och storartade meteorologiska företeelser».

Samma orsak måste alltid under lika förhållanden hafva samma verkan. Derföre har solen framkallat luft, vatten,

*) Björling, Solen I: 2.