En färd genom verldsrymden

samt andra liknande mixturer, hopkokade i medeltidens teologiska hexkittel. Arbeten och teorier med så afgjord medeltidsuppfattning af jordens roll i universum äga ingen klang i våra dagar och kunna icke rubba vår på så hållbara grunder fotade tro på det planetariska lifvets existens.

Att solen måste hafva tändt lif äfven på andra verldar, är en så att säga axiomatiskt klar sanning. Åtminstone skulle ett motsatt antagande leda till högst sällsamma slutsatser rörande den kännedom vi äga om planeternas fysiska egenskaper. Der skulle solen i oändlighet gå upp och ned utan att tända ljus i ett enda öga, utan att väcka en atom till lif. Der skulle hon icke framlocka några växter, i hvars blad kolsyran kunde sönderdelas, der skulle morgonrodnaden icke väcka någon varelse till nya sträfvanden, och der skulle qvällens frid endast sänka sig öfver ödsliga trakter, der döden för evigt uppstält sin tron. »Det välgörande regnet — för att låna Figuiers förträffliga ord — skulle icke vattna något, intet grässtrå dricka den uppfriskande daggen. Hafven, som öfverskölja en stor del af planeternas ytor, skulle vara öde och tomma och icke dölja ett enda lefvande väsende i sina böljor. Vindarna skulle blåsa från eqvatorn till polerna, än periodiskt och än regelmessigt, och dessa vindar skulle blåsa för intet. Elfvarna skulle störta ned från bergen och fylla dalarnas fördjupningar; floder, strömmar och bäckar skulle skynda fram öfver slätterna, och alla dessa vattendrag skulle icke vattna, icke uppfriska, icke befrukta något. Regn, böljor, vindar, allt skulle vara till endast för tomma öknar, och ingen växt, intet djur skulle njuta af naturens välgerningar. Det strålande, stjernbeströdda firmamentet, dagens skimrande ljus, de vidsträckta Utsigterna från bergen, de oerhörda slätterna, allt detta skulle intet öga se, ingen själ njuta af, intet förstånd beundra, intet hjerta tacka skaparen för. Dessa väldiga planeter skulle sålunda vara döda klot, vigda åt evig ofruktsamhet, ödmjuka vasaller, dömda att buga sig och träda tillbaka för vår stackars verlds ömkans värda majestät»*). Nej

*) Figuier, Efter döden, öfv. pag. 241 och följ.