Sida 145
IV. Lifvet i verldsrymden
skulle väl stjernornas sympatetiska språk, de stilla nätternas sällsamma intryck, skulle väl allt detta vara endast ett hycklande bedrägeri, en gäckande drömbild, eller skulle det vara möjligt, att vi anat ett oändlighetens fjerran, som ej döljer något lif, en himmel, som icke fins! Nej, och åter nej! Vi skåda i dessa tindrande solar lika många härdar, kring hvilka lifvet grupperat sig, härdar kring hvilka planeter rulla fram, hem för våra likar, intelligenser, som på samma sätt som vi sträfva efter den sanna humanitetens förverkligande, hem, från hvilkas otaliga röster ett ständigt vördnadens och tillbedjans lofoffer frambryter till den Eviges tron, ja hem, från hvilka ändtligen en gång skall samlas den stora skaran, som ingen räkna kan i den Allsmäktiges himmel. Se der Fadershuset med de många boningarna, verldarnas oändliga mängd, vårt paradis.
*
Källa: Project Runeberg ·