Sida 26
I. Solen
26
utan att vi här ha att göra med företeelser af helt annan art, såsom ock senare undersökningar till fullo ådagalagt. (Jemt fig. 3.*)
Vid sidan af fläckarna är det ett annat fenomen på solens yta, som särskildt tilldragit sig astronomernas uppmärksamhet, nemligen de s. k. protuberanserna, såsom man kallat de oftast röda utsprång, hvilka vid totala solförmörkelser likt eldflammor visa sig i kanten af den svarta månskifvan under de få ögonblick fenomet är totalt (pl. I). Den första med säkerhet kända observation af denna företeelse gjordes af lektor Birger Vassenius i Göteborg vid den totala solförmörkelsen den 13 Maj 1733. Mer än hundra år gingo sedan utan att man om protuberanserna visste något mer än namnet; om de tillhörde solen eller månen var en omtvistad sak. Först 1842 ådagalades deras samband med solen, och vid 1851 års förmörkelse såg man till och med huru de, likt lösryckta flammor, kastades upp i rymden och derpå nedföllo. Men hvad äro då protuberanserna för något? Vi rådfråga Spektralanalysen. Vid den totala förmörkelse, som den 18 Aug. 1868 var synlig i Indien m. fl. ställen, underkastades nemligen protuberanserna så vidt möjligt noggranna undersökningar, hvarvid de visade sig bestå hufsakligen af glödande vätgas. Linierna Ha, H/£, BL/ och Hd (n:o 2 å pl. II) tala nogsamt för sig sjelfva. Sedan man numera genom Janssens och Lockyers sinnrika metoder kan göra protuberanserna till föremål för undersökningar precis när som helst, oberoende af förmörkelser, hafva* högst omsorgsfulla analyser af deras ljus blifvit gjorda och hvilka till alla delar bekräftat deras vätgasnatur, jemte det de i vissa fall dessutom synas innehålla rikligare tillsatser af magnesium, kalcium och möjligen ännu andra metaller.
I hvilket samband dessa eruptioner — ty så ha vi att betrakta protuberanserna — stå med fläckarna, är väl ännu ej nöjaktigt utredt, men så mycket är dock visst, att en fläck
*) Det egendomliga samband, som synes råda emellan solfläckarna, kometerna och norrskenet, är ännu oförklaradt. Blott det är ådagalagdt att ett maximum hos alla tre fenomenen eger rum hvart ll:te år och att dessa maxima jemte derpå följande minima äro till tiden sammanfallande. En annan fråga: den om fläckarnes beroende af Jupiters och Saturnus' större och mindre närhet till solen, saknar äfven ännu nöjaktig utredning.
Källa: Project Runeberg ·