En färd genom verldsrymden

gånger jordens diameter. Så ser det ut, så går det till på solen. Der är ingen stillhet, ingen hvila, och när något ögonblick låter oss tro motsatsen, visar det följande att vår tro var en illusion. Och så fortsätter elementens raseri, såsom det fortsatts under sekler, ja under ändlösa tal af millioner år.

När vi en vacker sommardag träda ut bland Floras täcka barn, huru fridfullt synes icke allt, och huru fridfullt strålar icke solen der uppe på det blå firmamentet! Ja, kanske önskade vi i ett sådant ögonblick att vi kunde från jordens kif och strid förflytta oss dit upp, ty der är väl ändå »den eviga fredens eldorado!» Och likväl är det en lycka att en sådan önskan icke kan bli uppfyld, ty der ute, om någonstädes, är ofrid; der brottas stormar, och der rasa eruptioner, vid sidan af hvilka Bengalens cykloner äro smekande fläktar och Vesuvs uppror knappt förminbara ljud, obetydligare än dagsländans surrande vid Niagaras dånande brus.

På grund af sålunda gjorda undersökningar och iakttagelser hafva tvenne berömda forskare, Secchi, direktör för Roms observatiorium (f 1878) och Faye, ledamot af franska institutet, grundlagt en alldeles ny åsigt om solen, som vi kunna sammanfatta på följande sätt: Solens inre är stadt i ett tillstånd af glödande gas, med en värmegrad, till hvilken vi med alla våra resurser icke skulle kunna bringa ett enda uns materia. På ytan är denna gasmassa af en jemförelsevis lägre temperatur, men ännu med en fasthet knappast uppgående mot lågan af ett brinnande ljus. Denna yta (fotosferen) är det som utsänder ljus och är skådeplatsen för solfläckarna, hvilka, som sagdt, äro väldiga hål, troligen uppkomna genom instörtningar af stora trakter af fotosferen (fig. 8 och 9). Derefter kommer ett hölje af företrädesvis glödande vätgas (kromosferen), som på ett djup af omkring 1,000 mil omsluter den egentliga solkärnan. I detta eldhaf uppkomma protuberanserna och torde som sagdt möjligen vara förorsakade dels af genom fläckarnas uppkomst vållade rubbningar och dels af i den högre atmosferen herskande vindar (jemf. pl. III: 1). Kromosferens öfversta lager öfvergår sannolikt i ett tunnare dunsthölje af okändt djup, och hvilket vid totala solförmörkelser omgifver solen som en gloria (se pl. I); detta är koronan.