Tillbaka Read Runeberg

En färd genom verldsrymden

Originalsida 91
Originalsida 91
Originalsida 90
Originalsida 91
90–91

Sida 91

III. Fixstjernhimmelen

ljus, eller kanske ha redan här och der på deras ytor stora slaggfläckar bildat sig, ett symptom af ovilkorligt döende, eller kanske att fläckar, analoga med solfläckarne, i oerhörd grad hemsöka dessa solar? Den ena så väl som den andra af dessa orsaker skulle möjligen kunna åstadkomma en verkan, sådan som den gifna, men om så förhåller sig är ovisst, ja rent ut sagdt mycket tvifvelaktigt; åtminstone äro andra orsaker tänkbara med sådana verkningar. Periodiciteten förutsätter en regelbundet återkommande inverkan af samma orsak, det kunna vi med visshet antaga, men ingalunda hvilken en sådan orsak är; dock torde antagandet af en mindre utstrålningsförmåga hos vissa trakter af deras ytor ha största sannolikheten för sig.

Hvad angår stjernor af kontinuerligt till- eller aftagande glans, har man antagit att, der föränderligheten (i fall den faktiskt förefins) försiggår endast långsamt under århundradens eller tusendens lopp, de möjligen med oerhörd hastighet kunna röra sig till eller frän den punkt i rymden, der vårt solsystem är beläget, ett, som straxt skall visas, dock föga rimligt antagande.

Sannolikare torde vara, att dessa stjernor befinna sig i ett tillstånd af till- och aftagande värmegrad och att de i förra fallet äro stadda i ett så att säga progressivt och i det senare ett regressivt stadium af sin tillvaro. Det låter vidare tänka sig, att föränderligheten samt den långsamt till- och aftagande styrkan hos dubbelstjernornas ljus kunna vara beroende af de i följd af banornas stora excentricitet betydligt vexlande afstånden mellan de respektive solarna; åtminstone gifves det stöd för antagandet af en förökning hos ljusstyrkan samtidigt med solarnas närmande till hvarandra. Parstjernan till a i Centauren är i äldre kataloger hänförd till 4:e storleken, men är nu af den andra. Omloppstiden är 85 år, och det är visadt, att de båda solarna för närvarande befinna sig i sitt närmaste granskap till hvar andra, hvadan ett egendomligt sammanträffande af tilltagande glans och förminskning i afstånd synes förefinnas. Enahanda är som bekant fallet med kometerna, och af vidstående figurer synes det ej vara alldeles otroligt, att stora omhvälfningar böra kunna försiggå då solarna vistas hvar andra närmast.

Källa: Project Runeberg ·