Sida 92
III. Fixstjernhimmelen
A B i fig. 24 och 25 äro storaxlarnas lägen på himmelssferen, D P de mindre axlarnas. Det är klart, att förhållandet mellan de respektive solarna i många fall måste vara ett annat, då de mindre solarna befinna sig i A (fig. 25) och B (fig. 24), än då de befinna sig i de motsatta punkterna, och ehuru i fråga om dessa solar inga förändringar märkts, är det dock möjligt, att sådana excentriciteter i andra fall kunna vålla högst betydliga omhvälfningar.
Beträffande n:o 50 i Herkules m. fl. (förutsatt att de verkligen, på sätt som nämnts, afsomnat), torde det vara tillåtet att anse dem för solar, som på ett eller annat sätt gått förgängelsen till mötes.
Hvad slutligen angår plötsligt uppflammande och sedan återgående stjernor, har det genom spektroskopiska undersök-
Fig. 24. Dubbelstjernan § i Stora björnen.
ningar gifvits en, som vi tro, hållbar förklaring af fenomenet. 1866 uppsteg i Norra Coronan en stjerna från 9:de till 2:dra storleken, som efter att någon tid förblifvit i sitt maximum småning om återvände till sin förra storlek. Spektrum af denna stjerna visade, att en revolution, en oerhörd vätgasförbränning, försiggick på dess yta. Så snart vätgasen hann förbrinna, förminskades glansen till den normala. Enahanda resultat lemnade äfven en 1876 af Schmidt i New-York observerad stjerna i Svanen, som uppsteg från 7:de till 3:dje storleken, men snart återvände till den 7:de, hvarifrån hon till Okt. 1878 ytterligare sjunkit till den 12:te. Det är möjligt, att förhållandet varit enahanda med den tygeska stjernan, äfvensom med alla på liknande sätt framträdande stjernor (y i Argo inberäknad).
Fig. 25. Dubbelstjernan £ i Herkules.
Källa: Project Runeberg ·