En färd genom verldsrymden

Emellertid stå vi här inför en ny fråga, den nemligen hvaraf sådana omhvälfningar kunnat förorsakas. Ja, hvaraf? Enligt Plantamour's beräkning skulle kometen I 1843.(jemf. II) i sitt perihelium komma solen så nära, att han skulle nödgas vidröra hennes yta, om ej rentaf falla hufvudstupa i hennes eldstad, och i senare fallet åstadkomma en förökning i solens värme, stor nog att, som någon interfolierade, »steka kålrötter på kall jord». Kometen gick 13,000 mil från solens yta och utan annat men för menniskorna än en lindrig kometfeber; sjelf torde han sluppit undan med en grundlig svettkur. Att hufvudet »gick upp i rök» spelade nog ingen roll, ty det är med kometernas hufvuden som med den lerneiska hydrans: de växa till igen. Dessutom reder sig en komet alldeles förträffligt utan hufvud, ty det är med svansen han hjelper sig fram. Men det var om stjernrevolutioner och ej om kometegenskaper vi skulle tala.

Är det nu icke tänkbart, att bland rymdens billioner kometer då och då någon råkar ut för det obarmhertiga öde, som Plantamour ämnade 1843 års komet, eller med andra ord, kan det icke vara möjligt, att en komet till straff för sin närgångenhet råkar hamna i någon sols sköte? Absolut omöjligt är det icke, och hvad som ej är absolut omöjligt kan ske när som helst. Men hvad skulle då hända med en sådan sol? Skulle hon, såsom en del astronomer hålla före, genom den väldiga stöten, i förening med kometens tillskott af kanske lätt antändliga ämnen, råka i ett sådant uppror, som fallet måste varit med ifrågavarande stjernor? Vi tro det icke. Derför besitta kometerna säkert allt för obetydliga massor. Nå väl! Men hvad kan vålla eldsvådan? Vi veta det ej, vi må ärligt tillstå det, men vilja dock nämna, att sannolikheten icke är alldeles så liten för att solarnas egna barn, planeterne, genom instörtningar kunna vålla dessa katastrofer, eller, hvad som är ännu troligare, att till och med tvenne solar råka sammanstöta. Men det är äfven möjligt, att processer af rent kemisk natur här föreligga.

Huru väldiga måste emellertid icke dessa uppror vara! Vi hafva sett, huru solytan är skådeplatsen för likaledes väldiga stormar, ja sådana mot hvilka våra jordiska naturuppror äro intet. Och likväl förmå dessa tusentals fot höga