Babylonien var den klassiska forntidens namn på låglandet vid nedra Eufrat, det nuv. Irak-Arabi. Namnet är härledt af landets förnämste stad, Babylon. Efter den herskande stammen kallas det hos yngre grekisk-romerska skriftställare äfven Chaldæa. I kil-inskrifterna är Kaldi namnet på den norre delen af landet och Kar-dunias på den södre. I bibeln kallas det Sinear. Enligt sammanstämmande vittnesbörd från forntiden beboddes B. af flere olika folk. Sumir och Ackad nämnas i kilinskrifterna vid sidan af hvarandra såsom de båda hufvudfolken, och man har åt ett af dem velat tillerkänna en turansk, åt det andra en semitisk nationalitet. Så mycket är emellertid visst, att urbefolkningen var af turanskt ursprung och att denna befolkning uppfann kilskriften samt grundlade kulturen i "flodernas land". Denna kultur gick i arf till invandrade semitiska folk. Det herskande språket blef med tiden den semitiska assyriskan; det turanska urspråket upphörde såsom, talspråk kanske redan omkr. 1000 år f. Kr., men fortfor att begagnas såsom presternas heliga språk.
De babylonska fornlemningarna hafva kommit till oss i ett mera förstördt skick än de assyriska och lemna oss icke ett så rikt material till landets historia. Omkr. 280 f. Kr. skref en babylonsk prest, Berosus, med begagnande af de urgamla tempelarkiven, sitt fosterlands historia på grekiska språket, och de små fragment af densamma, hvilka ännu finnas qvar som citat hos andra skriftställare, tjena, jämte åtskilliga notiser i Gamla Testamentet, i någon mån att fylla de luckor, som kilskrifterna lemna. Mycket oklart finnes dock ännu i Babyloniens historia. Såsom statsgrundläggare namnes i bibeln Nimrod, "en väldig jägare för Herren", hvars "rikes begynnelse var Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinear-landen" (l Mose b. 10). Berosi uppteckningar hafva för de äldre tiderna en helt och hållet mytisk karakter; de omnämna syndafloden såsom inträffande 41,697 år f. Kr. och en derpå följande heroisk tid om 39,180 år (till 2517 f. Kr.) samt derefter en invasion af ariska (mediska) folk, sedan en dynasti från Elam, vidare inhemska konungar, arabiska herskare och slutligen Semiramis samt att riket derefter eröfrades af Assyrien (1314 f. Kr.). Kilskrifterna omtala icke, när de första statsbildningarna egde rum vid nedra Eufrat; men de funna fragmenten påpeka tydligen flere olika medelpunkter för den allra äldsta historien, särskilda småstater, hvar och en med sin dynasti. Sådana voro Eridu, Ur, Larsam, Uruk, Zirgurla och Nipur, af hvilkas regenter man känner en del till namnet. En af de märkligaste bland dessa var Urkham, "konung af Ur, konung öfver Sumir och Ackad", hvilken möjligen lefde 3,000 f. Kr. Han förenade kanske flere af småstaterna vid nedra Eufrat under sin spira. Babylonien blef sedan (omkr. 2,300 f. Kr.) eröfradt af en herskare i det närbelägna Elam (landet ö. om nedre Tigris), och främlingarna beherskade Syd-Babylonien i ett par hundra år. Först vid tiden för detta öfverväldes slut (omkr. 2,000 f. Kr.) fingo, efter hvad man känner af historien, de längre norrut vid Eufrat belägne städerna Sippara-Agani och Babilu (Babylon) någon större betydelse. Konung Sar-kin i Agani underlade sig då hela Babylonien, och inom kort blef Babylon medelpunkten för ett rike, som omfattade hela det södra flodlandet. I täflan med detta rike uppväxte emellertid snart ett annat norrut vid Tigris, nämligen Assyrien, och man har från omkr. 1450 f. Kr. urkundliga notiser om gränsregleringar mellan dem bägge. Omsider, 1270 f. Kr., eröfrades Babylonien af den assyriske konungen Tuklat-adar, som i sina inskrifter 1399