Blåsesten, patol. I urinblåsan bildas (ej allenast hos äldre personer, utan någon gång äfven hos barn) under förhållanden, som endast till en del äro kända, fasta kroppar af vexlande antal och storlek, derigenom att urinens salter eller inflammationsprodukter utfällas. Den första kärnan tillhör vanligast icke blåsan sjelf, utan har antingen kommit ned från njurarna (njursten) eller blifvit införd utifrån. Om en sådan kärna får stanna qvar i blåsan, bildas omkring densamma med nödvändighet aflagringar, hvarigenom stenens (stenarnas) omfång slutligen kan blifva mycket stort. Den kemiska sammansättningen vexlar ej obetydligt, men blåsestenarna låta dock i allmänhet hänföra sig till någondera af följande tre grupper. Den första omfattar de stenar, som bestå af urinsyra och någon gång salter deraf. De äro vanligast små eller af medelmåttig storlek, af gulröd färg, ovala, tillplattade och ganska fasta. De förekomma mest hos personer, som "lefvat godt", försummat kroppsrörelser och således lida af ofullständig syrsättning af blodet. Denna är den form, som gifvit anledning att kalla stenpassionen i allmänhet för "rikemans sjukdom", ett epitet som alls icke passar för de öfriga formerna. Den andra gruppen omfattar de stenar, som bestå af oxalsyrad kalk. Sådana förekomma hos personer, som af ansträngningar eller sjukdomar blifvit nedsatta till kropp eller själ, och ej sällan hos hypokondriska menniskor. Stenarna äro sällan mycket stora, men deremot ofantligt hårda samt knöliga och af mörkbrun, nästan svart färg, hvarför de ock kallas mulbärsstenar. Den tredje gruppen omfattar sådana stenar, i hvilka fosforsyrade salter spela hufvudrollen: fosforsyrad ammoniak-talk, fosforsyrad kalk eller blandning af dessa. Dessa stenar äro vanligast, förekomma hos gamla personer, mest hos sådana som lida af blåskatarr, förstorad blåskörtel e. d. Det är t. o. m. troligt, att, åtminstone i vissa fall, dessa stenar bildas uteslutande genom utfällning ur det sjukligt förändrade och förökade blåseslemmet. De äro lösare och till färgen ljusare än de andra samt kunna uppnå betydlig storlek. Dessutom
förekomma, ehuru undantagsvis, ännu andra ämnen i blåsestenarna. Ej sällan blanda sig dessa tre hufvudbeståndsdelar så, att ett lager (oftast kärnan) kan bestå af urinsyra, derefter komma koncentriska aflagringar af fosforsyrade salter, vidare -- om t. ex. blåskatarren för en tid förbättras -- åter urinsyrelager o. s. v.
Sällan förekomma blåsestenar utan att gifva sig tillkänna genom smärtor -- som ofta nog äro ganska egendomliga och som ej alltid kännas i blåstrakten, utan i delar, som äro mer eller mindre derifrån aflägsnade -- samt genom svårighet att bli af med urinen, hvilken svårighet stundom uppträder alldeles tvärt och nödgar patienten att intaga rätt ovanliga ställningar. Ej sällan följer blod med, hvilket i synnerhet hos barn är ett värdefullt tecken. Alla rörelser, som åtföljas af skakning (såsom åkning och ridning), förvärra det onda. I allmänhet orsakar stenen mera besvär, i samma mån som han är stor. Dock beror retningen äfven af hans form; små, men ojämna och spetsiga stenar kunna irritera mycket värre än de stora. Äfven af blåsans tillstånd beror i ty fall mycket. Visshet om blåsestenars närvaro fås likväl endast genom undersökning medelst särskilda, för ändamålet uppfunna, instrument.
Ofta förekomma flere blåsestenar tillsammans, ja en gång räknade Desault ända till 200. Vanligare är att finna 2--4 stenar i samma blåsa, och dessa slipa då af sig emot hvarandra och blifva facetterade på ytorna. En annan egendomlighet hos blåsestenarna är, att de ibland kunna gömma sig för längre eller kortare tid. Blåsans väggar undergå nämligen stundom den förändringen, att vissa partier deraf (de lister, som muskelknippena bilda) starkt förstoras och bli framspringande, medan de mellanliggande maskorna snarare utbuktas bakåt, hvarigenom slutligen kunna uppkomma riktiga påsar, med mer eller mindre trång öppning inåt blåsans kavitet. I dessa påsar kunna stenar mycket väl inhysa sig. Antingen blifva de qvar der för alltid, eller framträda de plötsligt, och att en sådan ut- och invandring af stenar eger rum (kanske mest efter verkställd stenkrossning), har man ej sällan skäl att antaga. Det inses lätt, att stenens benägenhet att dölja sig medför stora svårigheter vid undersökningen och behandlingen.
I flere fall äro symptomen af stenpassion jämförelsevis så lindriga, att patienten med skäl vägrar att underkasta sig vådan af en operation; och dessa symptom kunna förblifva lika lindriga hela lifvet igenom. Men å andra sidan är visst, att de mycket oftare blifva allt värre och blåsans tillstånd allt sämre (tillståndet förvärras ytterligare derigenom att njurarna dragas med i lidandet) samt utsigterna för en operations lyckliga utgång just derför allt mörkare, och dock måste till sist operationen företagas. Stenen, en gång bildad i blåsan, låter ej lösa sig genom något medel, utan måste skaffas bort. Endast vid små stenar hos fruntimmer låter detta verkställa sig genom utvidgande af den naturliga utförselgången. Eljest måste stenen först krossas sönder i så små bitar, att de kunna passera ut genom urinröret, hvilket kallas stenkrossning (eller litotrisi), eller ock måste en tillräckligt stor väg beredas, derigenom att man tager hål på urinblåsan och direkt utdrager stenen hel, hvilket benämnes stensnitt. Båda metoderna kunna till och med förenas. Stenkrossningen är långsammare, mera smärtsam och ej fullt så säker, emedan små bitar lätt qvarlemnas, hvilka kunna gifva anledning till recidiv, men den föredrages numera allmänt såsom mindre farlig. Dock finnas ännu många fall, i hvilka stensnittet är den enda andvändbara metoden, och dessa äro just i sig sjelfva de värsta. Rsr.