Blåsmaskin l. Blåsverk, bergsmek., den apparat, medelst hvilken man förskaffar sig den komprimerade luft eller bläster (se d. o.), som man inkastar i ugnar eller härdar för att der åstadkomma en lifligare förbränning och en större värmeutveckling. Flere slags blåsverk förekomma. Det enklaste är den till sin konstruktion allmänt bekante handpusten. De äldsta i Sverige begagnade blåsverken för smältugnar kallades spetsbälgar och liknade i sin konstruktion en i stor skala utförd handpust. De drefvos vanligen med trampning, någon gång med vattenkraft. När behofvet af kraftigare bläster gjorde sig gällande, efterträddes spetsbälgarna af de s. k. Widholmska blåsmaskinerna, som utgjordes af stora träkistor, af hvilka den ena rörde sig inuti den andra, med mellanliggande fjädrar till tätning. För öfrigt voro de till sin konstruktion grundade på samma princip som bälgarna; den hufvudsaklige skilnaden låg i storleken äfvensom deruti att lädret, som i bälgarna förenar de båda bottnarna, på de Widholmska maskinerna var ersatt af trä, som ej så hastigt kunde slitas ut. Till följd af dessa maskiners storlek måste de alltid drifvas med vattenhjul. Under de stora framsteg, som metallurgien började göra mot slutet af 1830-talet, befunnos emellertid de gamla "widholmarna" allt för ofullständiga, kraftödande och svåra att underhålla, hvarför de småningom öfverallt utträngdes af cylinderblåsmaskiner af tackjern. Dessa kunna indelas i två stora klasser: enkelverkande och dubbelverkande. Principen för bådas konstruktion är, att en botten, kanna, rör sig upp och ned inuti en väl svarfvad tackjerns-cylinder och medelst denna rörelse komprimerar den i cylindern varande luften samt utpressar den genom en ventil. Genom andra ventiler insläppes åter ny luft i cylindern. Vid de enkelverkande blåsmaskinerna komprimerar kannan luften endast under sin rörelse åt ena hållet; vid de dubbelverkande deremot utöfvar hon sin funktion under båda rörelserna. De enkelverkande maskinerna hafva alltid stående cylindrar, de dubbelverkande än stående, än liggande. Vid de under senare åren för bessemerverken införda hastigt gående, dubbelverkande blåsmaskinerna, med hvilka en mycket stark luftkomprimering kan åstadkommas, äro cylindrarna vanligen liggande. Då, såsom ofvan nämnts, de enkelverkande maskinerna utpressa luft endast under den ene delen af slaget -- hvaraf följer, att blästerstrålen afbrytes under kannans tillbakagående --, brukar man, för att hålla luftströmmen så jämn som möjligt, hafva minst tre cylindrar jämte hvarandra med alternerande rörelse. Ej häller vid de dubbelverkande maskinerna kan -- äfven om det finnes tvänne cylindrar med alternerande rörelse -- förhindras, att en minskning i blästerns pression uppkommer, då kannan vänder. För att genom luftens egen elasticitet utjämna dessa oscillationer ställer man i allmänhet cylindrarna i förbindelse med en större reservoar af plåt eller tackjern, den s. k. väderladan, hvarifrån blästern ledes vidare till ugnen. Om maskinerna skola kunna fullgöra sitt arbete väl och ej hastigt utsättas för att blifva utslitna, måste de vara mycket omsorgsfullt uppsatta på en stadig, väl murad grund, hvarpå de tackjernsstolar stå, på hvilka cylindrarna hvila. Kannornas rörelse åstadkommes medelst vefstakar, som genom en vefsläng stå i förbindelse med motorn (vattenhjulet). Vid liggande dubbelverkande blåsmaskiner, som drifvas med ånga, är förbindelsen med motorn ändå enklare.
Ofvanstående figur är en konturteckning af en enkelverkande 3-cylindrig blåsmaskin. A är grunden, som har tre murade fördjupningar för att lemna plats för vefslängens, B, B, rörelse; C, C äro de båda kugghjul, genom hvilka vefslängen står i kommunikation med
vattenhjulsaxeln, D, E är en del af vattenhjulet. F, F, F äro de tre vefstakarna, som i den ene änden medelst lager äro fästa vid vefslängens trenne slängar, och i den andre vid kannorna G, G, G, med sina ventiler, H, H, H, genom hvilka, under kannornas nedgående, luft insläppes i cylindrarna, K, K, K. Genom andra ventiler, L, L, L, insläppes den komprimerade luften i väderlådan M, hvarifrån den genom röret N och den der vidtagande blästerledningen föres vidare till ugnen.
De enkelverkande blåsmaskinerna, hvilka äro lättare att sköta och hålla i stånd, begagnas i allmänhet vid sådana bruk och masugnar, der inga synnerligen invecklade maskiner finnas, som fordra annan tillsyn, än hvad arbetarna kunna lemna. Vid verk, som drifvas med ånga, vid bessemerverk o. s. v., der andra apparater finnas, som fordra särskild tillsyn, använder man oftast de dubbelverkande blåsmaskinerna.
Cylinderblåsmaskiner nyttjas, såsom ofvan antydts, då man är i behof af en starkt komprimerad bläster, såsom i masugnar, stångjernshärdar, bessemer-konvertrar o. s. v. Till kupolugnar, klensmedshärdar o. d., der man har behof af stora qvantiteter bläster, men ej är angelägen om någon hög pression derå, begagnar man s. k. fläktar eller ventilatorer, hvilka bestå af en kåpa af tackjern (till sitt yttre någorlunda liknande en på kant ställd ost), midt i hvilken finnes en mycket hastigt roterande axel, på hvilken sitta tvänne i periferien mot hvarandra lutande skifvor, som medfölja axeln i hans rörelse. När dessa skifvor hastigt rotera, insuges luft genom ett par i kåpans väggar omkring rotationsaxeln befintliga hål samt drifves mot periferien, der den, till en viss grad komprimerad, utströmmar genom en öppning, som är förenad med blästerledningen. -- Under de senare åren har ett annat slags blåsmaskiner, grundade på ungefär samma princip som fläktarna och kallade Root's rotary blower, vunnit mycket insteg inom industrien, emedan de med fläktarnas egenskap att lemna en kontinuerlig luftström förena cylindermaskinernas företräde att ganska starkt komprimera luften.
Sverige har ej i väsentlig mån bidragit till utvecklingen af blåsmaskinernas konstruktion; deremot torde man med fog kunna påstå, att vårt land bättre och tidigare än andra vetat att begagna sig af den bränslebesparing, som inom jernhandteringen kan vinnas genom användning af bläster. Särskildt gäller detta vid den operation, som kallas jernets vällning, hvilken vid nästan alla våra större jernverk redan länge bedrifvits i s. k. gasvällugnar, hvilka med andra väsentliga fördelar äfven förena den, att bränslets förbränning sker medelst bläster. Derigenom är man i stånd att fullkomligt reglera lufttilloppet, så att ej, såsom i de i utlandet ännu så allmänne dragugnarna, en hel mängd afkylande luft onödigt passerar genom ugnen. C. A. D.