Blödning

Blödning, med. För att verklig blödning skall kunna inträffa måste någon skada å ett blodkärl förefinnas, vare sig å pulsådror (arterer), blodådror (vener) eller hårrörskärl (kapillärkärl). Blödningar äro antingen inre, d. v. s. sådana som ega rum ifrån kärl i kroppens inre organ, eller yttre, sådana som inträffa i sår. Vissa blödningar äro till ursprunget inre, men det oaktadt framtränger blodet genom organens utförsvägar, såsom vid blodhosta, blodig diarré, blodgång o. s. v. Blödningar hafva olika karakter allt efter deras olika källa: från artererna framstörtar blodet i en ljus, pulserande stråle; från venerna väller det fram som en mörk våg, och kapillärkärlen låta blodet endast sippra ut. Från de större kärlen kan blodförlusten lätt bli så betydlig, att döden blir en följd deraf. Stundom kunna dock ofantliga blodförluster fördragas, någon gång stillar naturen sjelf sådana genom den vanmakt, som kommer öfver den sjuke, eller, ännu oftare, derigenom att blodet i såret koagulerar och tilltäpper mynningen. De kirurgiska åtgärderna bestå deri att man genom tryck (kompression) på det blödande stället eller på det tillförande kärlet underhjelper koaguleringen eller för samma ändamål använder sammandragande medel (styptica, köld, brännmedel), eller slutligen deri att man uppsöker och antingen med en tråd (ligatur) sammansnör kärlet, vanligast en arter, eller tilltäpper det genom vridning (torsion). Äfven akupressur och af arter deraf hafva brukats för samma ändamål. Rsr.