Deklination

Deklination (Lat. declinatio). 1. Gramm. Se Böjning. -- 2. Astron. En himlakropps höjd öfver verldseqvatorn. En storcirkel, lagd genom de båda verldspolerna och ifrågavarande himlakropp, kallas deklinationscirkel. Den båge deraf, som ligger mellan himlakroppen och eqvatorn, är deklinationen. Denna är nordlig eller sydlig, allt efter som himlakroppen är belägen n. eller s. om eqvatorn. -- 3. Deklination eller missvisning, fys., kallas den vinkel (se Afvikning), som en fritt upphängd horisontal magnetnål gör med en orts astronomiska meridian eller N--S-linien. Lägges genom nålens riktning ett vertikal-plan, kallas detta plan den magnetiska meridianen. Man kan derför äfven säga, att deklinationen är vinkeln mellan den magnetiska och den astronomiska meridianen. Deklinationen uppmätes med deklinatorier eller magnetometrar. Den är, såsom redan Columbus fann vid sin första öfverfärd till Amerika, olika stor på olika trakter af jorden. Halley var den förste, som (år 1700) på en verldskarta framställde deklinationen i olika delar af jorden, medelst s. k. isogoner, d. v. s. linier, dragna genom orter med samma deklination. Dessa kartor hafva fått namn af deklinations- eller isogonkartor. Linien utan afvikning kallar man den isogon, som går genom orter utan deklination, d. v. s. der den magnetiska meridianen sammanfaller med den astronomiska. Den passerar naturligtvis genom jordens astronomiska och magnetiska poler samt skiljer jordytan i två delar, af hvilka den ena har vestlig, den andra östlig deklination. På det förra området ligga Europa och Afrika, på det andra Stilla oceanen. -- Deklinationen är underkastad flere slags förändringar eller s. k. variationer, dels periodiska, dels tillfälliga (s. k. perturbationer). Af de periodiska variationerna äro följande de förnämsta. Den dagliga förändringen visar sig i Europa på följande sätt. Från solens uppgång till omkr. kl. 1 e. m. blir deklinationen mera vestlig och återgår sedan under eftermiddagen och natten. Om sommaren är denna variation större än under vintern, i Europa större än vid vändkretsen. Den sekulära variationen består i en förändring i deklinationen under tidernas längd. Så var deklinationen t. ex. i Paris år 1580 11°30' östlig, 1663 öfrergick den från östlig till vestlig, 1700 var den 8°10', 1767 var den 19°16', 1814 22°34'. Derefter minskades den vestliga deklinationen. 1832 var den 22°3'. 1849 20°38', 1853 20°17' o. s. v. Deraf ser man, att förändringen är periodisk, eller att deklinationen efter århundraden återtager sitt förra värde. En deklinationskarta gäller således endast för det år, då den upprättades, men kan naturligtvis fortfarande användas, om man känner den sekulära variationens gång å den ort, hvars deklination man söker på kartan. I Stockholm är deklinationen f. n. (1879) 9 1/2° vestlig, i Göteborg 13 1/2°; i Kristiania 14 3/4°, i Köpenhamn 12 1/2°, i Skellefteå 6 3/4°, allt vestlig. I Sverige minskas f. n. deklinationen med vid pass 7 1/2' årligen. Kännedomen af deklinationen i olika delar af verlden är af största vigt för sjöfarten, och goda deklinationskartor äro oumbärliga vid längre sjöresor. Kompassen är intet annat än en deklinationsnål. R. R.