Dilemma Grek. (af dis, två gånger, dubbel, och lambanein, taga), log., den art af hornslut (se Disjunktiv slutledning), hvari det disjunktiva omdömet i öfversatsen har två membra disjuncta, t. ex.: Om A är B, så inträffar antingen fallet C eller fallet D; nu inträffar hvarken fallet C eller fallet D, alltså är A icke B. (Jfr Trilemma och Polylemma.) Ordet nyttjas i dagligt tal i betydelsen af obehagligt val, trångmål, klämma. L. H. Å.