Fodermedel, landtbr., alla sådana näringsämnen, hvilka kunna tjena husdjuren till föda och derför af landtmännen antingen omedelbart produceras och förarbetas till kreatursfoder eller ock anskaffas från åtskilliga fabriker och industriella anläggningar, der de ofta uppstå såsom affall eller biprodukter. Med hänsyn till sammansättningen kunna fodermedlen vara mer eller mindre fullständiga, i det de innehålla antingen endast några få eller ock alla de enkla näringsämnen, som erfordras för djurkroppens underhåll och tillväxt. Det fullständiga fodermedlet innehåller, utom vatten och mineralämnen, hufvudsakligen följande enkla närande beståndsdelar: proteinämnen, fett och kolhydrat. Proteinämnena äro qväfvehaltiga organiska föreningar, hvilka väsentligen bidraga till att bilda nya fasta delar af djurkroppen, eller ersätta hvad som förbrukas och bortföres, hvaremot fettet och kolhydraten äro qväfvefria och hafva till egentlig uppgift att underhålla kroppsvärmen. De sägas derför bildligt utgöra "bränslet under lifvets ångpanna". Till kolhydraten räknas äfven cellulosan l. vedsubstansen, hvilken endast till en ringa del upptages eller assimileras under näringsprocessen, men är nödvändig för att kreatursfodermedlen skola erhålla tillräcklig volym. Men för att ett fodermedel skall fullständigt kunna nära och underhålla kroppen, fordras ej allenast att alla de nämnda enkla beståndsdelarna finnas närvarande, utan ock att de förekomma i lämpliga förhållanden eller proportioner till hvarandra. Sålunda säger man t. ex., att i ett fullständigt näringsmedel mängden smältbara proteinämnen bör stå till mängden fett och assimilerbara kolhydrat som 1 : 5 eller 1 : 6 o. s. v. För olika ändamål behöfver nämligen det fullständiga fodermedlet ega en olika procentisk sammansättning. De fodermedel, som innehålla en relativt stor mängd qväfvehaltiga organiska näringsämnen, kallas kraftfodermedel och måste vid utfodringen uppblandas eller försättas med svagare foderämnen, som innehålla ett visst öfverskott af kolhydrat, d. v. s. stärkelse, socker m. m. Uti vanligt godt ängshö, äfvensom uti vissa sädesarter, såsom hafre, förekomma de qväfvehaltiga och qväfvefria beståndsdelarna i sådant inbördes förhållande, att de enbart, utan alla andra tillsatser, bilda ett för kreaturen fullständigt och lämpligt foderämne. För nyfödda djur är mjölk ett sådant foder- eller näringsmedel, som enbart kan fullständigt nära och utveckla den späda varelsen. Till kraftfodermedlens natur hör vidare, att de innehålla en jämförelsevis ringa mängd cellulosa, och de kunna derför mera fullständigt upptagas eller tillgodogöras vid utfodringen. För att de emellertid skola erhålla lämplig volym, t. ex. vid utfodring af idislare eller nötboskap, behöfver man alltid tillsätta ett annat foderämne, som är mera rikt på cellulosa, såsom halm eller sämre gräsfoderslag. I betraktande af den stora mängd olika fodermedel, som användas vid utfodringen af de särskilda slagen af husdjur, tarfvas ej så ringa insigter i naturföremålens sammansättning och egenskaper samt en ganska omfattande kännedom om de fysiologiska företeelserna vid näringsprocessen för att i praktiken kunna bilda lämpliga foderblandningar, så att det mest fördelaktiga och i ekonomiskt afseende billiga resultat uppstår. Läran om fodermedlen och husdjurens näring är alltså en af landtbruksvetenskåpens vigtigaste delar.
För att i korthet gifva en föreställning om de olika arterna eller grupperna af fodermedel, må här följande omnämnas såsom de vigtigaste:
a) Kraftfodermedel. Till dessa räknas i första rummet oljekakorna, hvilka erhållas vid pressning af oljerika fröslag, såsom raps-, lin-, hamp-, rof-, bomulls- och solrosfrö, jordnötter (Arachis) o. s. v. Innan landthushållningen hunnit den ståndpunkt och utveckling, på hvilka den nu befinner sig, pressade man dessa och dylika fröslag egentligen för oljans skull, och affallet dervid eller kakorna hade ej synnerligt stor betydelse och användning. Numera är förhållandet motsatt; man företager oljepressningen mera för kakornas skull än för oljans. Bland slagen af oljekakor må här nämnas rapskakor, hvilka innehålla 8--12 proc. fett, 30--33 proc. proteinämnen, 40--50 proc. kolhydrat (deribland 14--16 proc. cellulosa) samt 6--8 proc. askbeståndsdelar, hvarjämte vattenhalten plägar uppgå till 8--10 proc. Dessa kakors färg är mer eller
mindre mörkgrön eller gulgrön, och deras form är aflång, rektangulär eller cirkelrund samt af omvexlande tjocklek. Dåliga rapskakor, d. v. s. sådana, som innehålla främmande frön, t. ex. frön af senap, foderkål, indisk sjöraps o. s. v., äro vanligen mera rika på aska. Sådana kakor blifva stundom skadliga vid utfodringen och förorsaka sjukdomar hos kreaturen. Bland dessa dåliga slag af rapskakor bära somliga namnet gödselkakor och äro egentligen afsedda till gödningsmedel för åkerfälten. Användas mycket senapshaltiga rapskakor i för stor mängd vid utfodringen af mjölkkor, taga mjölken och smöret skada deraf. Den större senapshalten i rapskakor röjes af den skarpa och stickande lukt, som utvecklas, då kakorna utröras med ljumt vatten och få stå i värme någon tid. Eljest anses goda och oförfalskade rapskakor vara ett ypperligt fodermedel för mjölkboskap. Att de äfven med fördel kunna begagnas för utfodring af göddjur, har erfarenheten likaledes visat. Noga bör tillses, att oljekakor i allmänhet ej tagit skada under förvaring eller transport. Till följd af sådan skada blifva de mögliga eller fyllda med små svampväxter samt kunna lätt framkalla svåra sjukdomsfall hos kreaturen. -- Linfrökakor innehålla proteinämnen i mindre grad än rapskakorna. De bilda en simmig massa, då de utröras med vatten, och hafva en mycket mildare smak och lukt än rapskakorna samt begagnas vanligen för yngre kreatur och gödboskap. -- Hampfrö- och roffrökakor användas i Sverige sällan; deras sammansättning är mycket nära öfverensstämmande med rapskakornas. Hampfrökakorna innehålla ett hartsartadt ämne, som inverkar på nervsystemet ungefär på samma sätt som opium eller andra narkotiska ämnen. -- Solrosfrökakor hafva på senare åren börjat mycket användas i Sverige såsom ett af de yppersta kraftfodermedlen för mjölkboskap samt äfven till utfodring af göddjur, hvarvid de dock vanligen begagnas i förening med rapskakor. De kunna med fördel användas äfven till utfodring af hästar eller dragdjur. Dessa kakor importeras från södra Rysstand och äro till formen antingen aflånga och tjocka samt af betydlig storlek, eller ock runda samt af mindre tjocklek. De innehålla 35--37 proc. proteinämnen samt 12--14 proc. fett, ega lukt och smak såsom af sädesslagen, men äro vanligen mycket hårda och kompakta samt följaktligen svåra att sönderkrossa. De upplösas emellertid tämligen lätt i vatten till en simmig eller grötformig massa af mild smak och lukt samt förtäras i allmänhet med stor begärlighet af kreaturen. Solrosfrönas insamling samt kakornas framställningssätt göra det lätt att frånskilja alla främmande inblandningar. Dessa kakor äro derföre vanligen mycket rena och af enahanda beskaffenhet. -- Palmoljekakor och kokosnötkakor äro mindre rika på proteinämnen än de föregående. Dessa båda slag af foderkakor blifva ofta icke utan inflytande på smörets beskaffenhet, då de utfodras åt mjölkkor i alltför stor mängd. -- Bomullsfrökakor tillverkas dels af skaladt, dels af oskaladt frö. Det sistnämnda kan stundom blifva skadligt vid utfodringen, emedan de hårda skal-delarna bilda bållar, som kunna förorsaka kreaturens död. De s. k. skalade bomullsfrökakorna bilda deremot ett utmärkt fodermedel och innehålla en högst betydlig mängd proteinämnen. Mest proteinämnehaltiga af alla oljekakor äro s. k. skalade jordnötkakor l. arachidkakor (jfr Arachis). Dessa hafva en mandelartad lukt och smak samt innehålla öfver 40 proc. proteinföreningar och 10--12 proc. fett. Vidare förekomma sesamkakor samt några andra, hvilka ännu ej i Sverige tillvunnit sig någon vidsträcktare användning som fodermedel. -- Till kraftfodermedlen räknas ock åtskilliga andra biprodukter från tekniska eller kemiska fabriker, såsom drank (se d. o.). Dranken är dock så utspädd med vatten, i synnerhet potatesdranken, att den kan innehålla ända till 95 à 98 proc. deraf. Torrsubstansen är emellertid rik på proteinämnen, och den kan derför räknas till kraftfodermedlen. Utfodringen med drank kan likväl blifva skadlig för kreaturen, dels till följd af den för ett foderämne onaturligt stora vattenhalten, dels emedan dranken så lätt förändras och tager skada samt stundom innehåller rent af giftiga ämnen, såsom finkeloljor, sprit, jästämnen, fria syror, skadliga svampväxter o. s. v. -- Af ungefär samma egenskaper som drank är draf l. mäsk (se d. o.), hvilken erhålles som affall vid ölfabrikation. Drafven är dock betydligt mindre vattenhaltig än dranken och lämpar sig i många afseenden bättre till kreatursfoder än dranken. -- Bland öfriga slag af kraftfodermedel kan nämnas köttfodermjöl, hvilket tillverkas i Syd-Amerika af torkad köttsubstans, erhållen vid beredningen af det s. k. Liebigska köttextraktet. Vidare äro maltgroddar ett på proteinämnen rikt fodermedel, hvilket i likhet med ett stort antal af sädesslagens frön, i synnerhet de, som tillhöra ärtväxternas familj, bör hänföras till kraftfoderämnena. Ärter, vicker, bönor, råg och hvete äro att anse såsom verkliga kraftfodermedel, ej allenast på grund af sin höga halt af organiska och proteinartade ämnen, utan ock till följd af sin ringa mängd cellulosa l. vedsubstans, hvarför de alltid måste utfodras i förening med andra ämnen, som äro mera voluminösa, såsom halm, agnar, boss, hö o. s. v. Ej fullt så kraftiga fodermedel som de nyssnämnda bildas genom gröpning af korn, hafre, majs, ris, bokhvete och andra dylika sädesslag. Vid sädesslagens siktning erhålles ett affall, kalladt kli, hvilket till sin sammansättning vanligtvis innehåller relativt mera proteinämnen än de sädesarter, af hvilka det erhållits. I följd deraf pläga ock kli-arterna stundom hänföras till kraftfodermedlen. Förmalningen och siktningen af säden kunna ofta verkställas på sådant sätt, att det frånskilda kliet innehåller föga mera än det yttre skalet af sädeskornen. I sådant fall har kliet föga närande substanser, men deremot en så stor mängd cellulosa, att näringsvärdet blifver högst ringa. Kli-affallet bör då hänföras till de svagare eller s. k. voluminösa fodermedlen.
b) Voluminösa fodermedel. Sådana äro halmarterna, starrväxter, sämre grässlag, agnar, boss, fräkenarter, vass o. s. v. Till de voluminösa och svagare fodermedlen kunna ock hänföras de flesta arter af blast, såsom potatesblast, rofblast, kålstockar, morotsblast, samt flere slag af fabriksaffall, t. ex. pressling (från betsockerfabrikerna), hvitbetsmelass, potatesref (affallet vid potatesstärkelsefabrikerna). De voluminösa och svagare fodermedlen utmärkas vanligen genom en hög halt af cellulosa l. vedsubstans och innehålla derjämte oftast en jämförelsevis stor mängd kiselsyra, hvadan de vid utfodringen endast med svårighet kunna assimileras. Andra åter, t. ex. de olika arterna af blast samt pressling, melass och ref, innehålla visserligen ej så mycket vedämne eller kiselsyra, men äro i stället rika på vissa salter, organiska växtsyror o. s. v., hvilken omständighet förorsakar, att de måste uppblandas med andra fodermedel, för att ej sjukdomar och oordningar i djurens matsmältningsorgan skola uppstå. De kunna alltså kallas svaga foderämnen eller sådana, hvilka behöfva en tillsats af något kraftfodermedel, för att djuren skola erhålla en fullständig näring och befinna sig väl. För att göra de halmartade och svårsmälta foderämnena mera begärliga och lätta för kreaturen att upptaga, plägar man förvandla dem till hackelse. De öfvergjutas vanligen med vatten och uppmjukas medelst jäsning eller ångkokning. Men oaktadt alla dessa åtgärder, skulle kreaturen i alla fall afmagra eller blifva hvad man kallar svältfödda, om de uteslutande eller enbart utfodrades med dessa fodermedel. Till denna grupp af foderämnen kunna ock af samma anledning räknas rotfrukterna och potatesen. Äfven dessa innehålla en jämförelsevis ringa mängd proteinämnen, men deremot en stor halt af kolhydrat. För att fullständig näring må åstadkommas, är alltså en tillsats af kraftfoderämnen, såsom oljekakor, vicker eller ärter, nödvändig.
c) Fullständiga och normala fodermedel. Dermed menas alla fodermedel, hvilkas sammansättning och egenskaper äro sådana, att kreaturen af dem enbart kunna fullständigt näras och utvecklas. Naturligt är, att dessa fodermedel kunna vara af mångfaldig art, allt efter som de skola användas för olika slags kreatur af olika ålder och under olika yttre omständigheter. Sålunda är t. ex. mjölk ett fullständigt normalfoder för nyfödda djur, men kan deremot ej sägas vara det, då frågan gäller att utfodra äldre eller fullvuxna djur. För hästar äro vissa sädesslag, såsom hafre, att anse som normalfoder, men lämpa sig deremot ej att enbart användas för idislande djur. Deremot finnas i Sverige många andra sådana fodermedel, som äro normala och kunna enbart lemna fullständig näring åt flere djurslag, så väl idislare som andra kreatur. Dit höra i första rummet vanligt godt och välbergadt ängshö, klöfver, timotej o. s. v. Dessa foderarter äro så väl till volymen som till proportionerna mellan de qväfvehaltiga och qväfvefria enkla närande beståndsdelarna så beskaffade, att de fullvuxna kreaturen deraf fullständigt näras utan några andra tillsatser. Äfven deras halt af aska eller mineralbeståndsdelar är tillräcklig för kreaturens behof. Man kan derför begagna dessa normalfoderarter såsom utgångspunkt för framställningen af foderblandningar, dervid man använder kraftfodermedel och de voluminösa eller svagare foderämnena tillsammans och bildar en blandning, hvars totalsammansättning och egenskaper blifva i det närmaste öfverensstämmande med ett s. k. normalfoder. -- Under missväxtår eller nödår, då foderbrist inträffar, plägar man använda för kreaturens utfodring hvarjehanda s. k. nödfoderämnen. Bland sådana må nämnas renmossa (renlaf), islandslaf, granris, tallris, löf af alla slag o. s. v. Några af dessa ämnen äro dock sådana, att de alltför väl kunna begagnas till kreatursfoder äfven under vanliga år, t. ex. löffoder, renmossa m. m. C. E. E.