Fosfat (se Fosfor). 1. Kem., ett gemensamt namn för fosforsyrans salter. -- 2. Landtbr. Fosfat begagnas numera i stor mängd för att fabriksmässigt framställa s. k. superfosfat, eller artificiella gödningsämnen för landtbrukets behof. Dessa i mineralriket förekommande fosfat äro mer eller mindre uppblandade med andra mineralier, såsom kolsyrad kalk, fluorcalcium, qvarts, fältspat o. s. v. Dessutom äro fosfaten af flere slag, såsom fosforsyrad kalk, lerjord och jernoxid m. fl. I Sverige förekomma visserligen dylika mineraliska fosfat på åtskilliga ställen, såsom vid Grängesberget och i Boda socken i Dalarna, på åtskilliga ställen i Vestergötland och Skåne o. s. v., men de äro vanligen så uppblandade med främmande ämnen, att de ej lämpa sig rätt väl för framställning af superfosfat i vanlig mening. Emellertid kunna dessa råfosfat på annat sätt för jordbrukets ändamål tillgodogöras, i det de finpulveriseras och uppblandas med förruttnande organiska ämnen i komposter eller tillsammans med ladugårdsspillning. Likaledes begagnas de såsom jordförbättringsmedel, i synnerhet på torfoch dyjordarter, hvarvid de utföras i stora massor på fälten och då visa en god verkan under flere år. De för superfosfatfabrikernas behof till Sverige allmännast importerade råfosfaten erhållas från Norge (apatit), Spanien (Estremadurafosfat), Frankrike och Tyskland. Andra fosfat inkomma från mera aflägsna trakter och bestå delvis af guanofosfat, t, ex. Koprolitfosfat, Mejillonesguanofosfat, Bakerguanofosfat, Curaçaofosfat o. s. v. I superfosfatfabrikerna blifva samtliga dessa råfosfat finpulveriserade och siktade eller krossade till ett ytterst fint pulver, hvarefter de behandlas med svafvelsyra, hvarigenom den i fosfaten befintliga fosforsyran öfvergår i en lättlöslig förening eller frigöres, hvilket har till följd att den sedermera kan hastigt lösas med tillhjelp af endast vatten (se Superfosfat). --
Fosforsyran upptages af växterna i jorden alltid såsom fosfat, d. v. s. under formen af ett fosforsyradt salt, hvilket emellertid genom växtrötternas egen verksamhet måste lösas för att kunna assimileras. I de vanliga åkerjordarterna finnas naturligtvis alltid åtskilliga fosfat närvarande, enär jorden eljest icke skulle kunna vara fruktbärande. Men dessa fosfat lösas icke af vattnet ensamt och blifva alltså ej borttvättade eller urlakade ur jorden, då regn faller på densamma. Deremot kunna de fina växtrötterna, hvarhälst de framtränga i jorden, förmedelst de vätskor eller safter, som dessa organ afsöndra, lösa fosfaten och tillgodogöra sig desamma. En stor mängd försök har visat, att fosfaten höra till de växtnäringsämnen, som ovilkorligen måste finnas tillgängliga i jorden, för att en kulturväxt skall kunna utvecklas och bringas till mognad. För att de på jorden utförda fosfaten skola fullständigare och bättre kunna spridas och fördelas samt för öfrigt med lätthet upptagas af växterna, har man slagit sig på tillverkningar af superfosfat, hvilka äro ett kraftigt medel i detta hänseende. Sålunda har man lyckats att till jordbrukets gagn öfverföra en mängd i naturen förekommande fosfat, hvilka förut varit alldeles obegagnade och utan värde. C. E. B.