Galler. Detta namn, liktydigt med kelter, förekom hos de gamle i en inskränktare och en vidsträcktare bemärkelse. I den förra betecknade det den äldsta historiskt kända befolkningen i mellersta Gallien, mellan Garonne, Seine, Atlantiska hafvet, Alperna och Medelhafvet, samt dennas stamförvandter i norra Italien, Schweiz, södra Tyskland, Böhmen, österrikiska arflanden, Illyrien och Mindre Asien (Galatien). I vidsträcktare mening omfattade det äfven belgerna i norra och aquitanerna i södra Gallien. Aquitanerna, bosatte mellan Pyreneerna och Garonne (i nuv. Gascogne), voro dock icke en gallisk, utan en iberisk stam (basker, vascones, gascognare). Belgerna voro deremot gallornas språk- och stamförvandter, om ock till någon del uppblandade med invandrade germaner. Äfven de egentlige gallerna hade vid Medelhafskusten blandat sig med en antagligen före dem der befintlig ligurisk befolkning, sannolikt af iberisk stam, men det galliska språket och folkelementet blef der herskande. I nyare tider begagnas namnet kelter för att beteckna hela den vidt utgrenade folkstam, som en gång var utbredd öfver hela vestra Europa. Det ser ut, som om keltiska (galliska och belgiska) stammar en gång innehaft landet mellan Elbe och Rhen, men omkr. 400 f. Kr. blifvit derifrån undanträngde af germanerna. Derigenom förklaras naturligtvis den stora rörelse, som vid nämnda tid inträffade bland de keltiska folken, hvilka då dels invandrade och bosatte sig i norra Italien (Gallia cisalpina) och omkr. 390 f. Kr. ödelade Rom, dels utbredde sig öfver hela södra Tyskland, Schweiz (Helvetien), Böhmen (som erhöll sitt namn efter de keltiske bojerna), Stejermark, Kärnten, Krain, Slavonien och Illyrien, omkr. år 280 f. Kr. öfversvämmade Macedonien och Grekland, stiftade ett eget rike (Tyle) i Tracien och slutligen gingo öfver till Mindre Asien, der de likaledes grundade ett eget rike, Galatien (se d. o.). De i norra Italien bosatte gallerna blefvo efter hårdnackade krig (225--221, 200--191 f. Kr.) kufvade af romarna, hvilka derefter vände sina vapen mot de vester om Alperna (Gallia transalpina) bosatta galliska fylkena (125--121 f. Kr.) och grundade der en romersk provins, Gallia narbonensis (mellan Alperna, Pyreneerna, Cevennerna och Medelhafvet). Sextio till sjutio år senare (58--52 f. Kr.) lyckades Caesar underkufva hela det öfriga Gallien, från Pyrenéerna till Rhen, dervid gynnad af inre söndringar och partistrider bland gallerna sjelfve. Desse voro nämligen delade i en mängd fylken, af hvilka de mäktigaste stodo i spetsen för mer eller mindre omfattande förbund, men ofta sins emellan täflade om den politiska öfvervigten. En sådan förherskande ställning intogo i senare hälften af 2:dra årh. f. Kr. arvernerna (i Auvergne), och derefter haeduerna (mellan Loire och Saône) och seqvanerna (i Franche-comté). De sistnämnde kallade till sin hjelp svever och andra germanska krigareskaror under Ariovistus' befäl. Vid samma tid ansattes helvetierna, hvilkas område ursprungligen skall hafva sträckt sig från Genève-sjön och de penninska Alperna ända till Main, af andra sveviska skaror, hvadan de beslöto att söka sig nya bostäder på santonernas område (Saintonge). Caesar tvang dem likväl att återvända hem samt angrep och besegrade derefter Ariovistus i trakten af Mulhouse i södra Elsass. Dermed var Gallien räddadt från faran, att komma under germanskt öfverherskap, men kom i stället under romerskt. Caesar vände sig nämligen nu (58--56) till Galliens underkufvande. Han lyckades, men först efter att hafva besegrat det envisaste motståndet af de belgiska fylkena, som förenat sig i ett förbund under svessionernas (kring Soissons) konung Galba. Remerna (kring Reims), det mäktigaste belgiska fylket, hade dock slutit sig till Caesar. Redan år 54 f. Kr. utbröt emellertid ett farligt uppror, hvartill eburonerna (i Belgien), under sina konungar Ambiorix och Catuvolc, gåfvo signalen, och som hastigt spred sig öfver hela Gallien. Blott haeduerna och remerna framhärdade i sin trohet mot romarna. Det lyckades dock snart nog Caesar att undertrycka detta uppror, men kort derpå (53--52) utbröt ett nytt, för hvilket arvernerna trädde i spetsen, och som blef farligt i synnerhet genom sin ledares, Vercingetorix', tapperhet och fältherreskicklighet. Blott med stor ansträngning förmådde Caesar intaga det tappert försvarade Avaricum (Bourges), och en ännu hårdare kamp väntade honom utanför arvernernas hufvudstad Gergovia (vid Allier, s. om Clermont), hvars försvar leddes af Vercingetorix sjelf. Då romarnas försök att storma staden blef med stor förlust tillbakaslaget, afföllo heduerna och belgerna. Romarnas ställning i Gallien blef derigenom ytterst betänklig, och belägringen af Gergovia måste upphäfvas. Men sedan Caesar lyckats förena sig med sin i norra Gallien kommenderande legat, Labienus, ryckte den förenade hären mot det af Vercingetorix med en betydande styrka försvarade Alesia (Alise, vid Armançon i dep. Côte-d'Or), som omsider nödgades af hungersnöd att gifva sig. Det af de långvariga och blodiga krigen ödelagda Gallien måste omsider böja sig under segrarens ok. Till den förut varande romerska provinsen vid Medelhafvet lades nu de "tre Gallierna", först förvaltade såsom en enda provins, sedan af Augustus delade i tre provinser. Med romerskt
herravälde vunno äfven romersk civilisation och med tiden jämväl romerskt språk och romersk nationalitet insteg i det eröfrade landet, ehuru i många hänseenden modifierade af dettas äldre språk, nationalanda och rättssedvänjor. -- Gallerna hade redan före den romerska eröfringen uppnått en civilisation, som var deras östra, germanska, grannars icke obetydligt öfverlägsen. Sålunda hade i Gallien, tidigare än i Germanien, stenåldern fått vika för bronsåldern, under hvilken gallerna uppnådde en ganska hög utveckling, och äfven jernåldern torde väl i Gallien vara äldre än i Germanien. På Caesars tid bodde gallerna redan i befästa städer, idkade åkerbruk och bergsbruk samt egde rikedom på ädla metaller, som de förstodo att med stor konstfärdighet bearbeta. Om denna konstfärdighet vittna deras guldmynt, de rika tempelskatterna, t. ex. i Tolosa (Toulouse), samt de guldkedjor och andra dyrbara smycken, som buros af deras praktälskande ridderskap. -- Deras religion röjer mycken förvandtskap med de germanska folkens. Så synes Teutates, som greker och romare jämförde med sin Hermes-Mercurius, närmare hafva motsvarat Wodan l. Odin, likaså hafva väl Tarannis motsvarat Donar l. Tor, Er (Hu-kadarn?) Ir l. Tyr, o. s. v. Deremot är ovisst huruvida den tyska eller skandinaviska gudaskaran innehåller några motsvarigheter till gudaparet Belen och Belisan, som romarna och sedermera gallerna sjelfve identifierade med Apollo och Diana. Likväl påminner den i den galliska Belenskulten betydelsefulla misteln, som med högtidliga ceremonier inbergades af druiderna, om samma parasitväxts rol i den nordiska Baldersmyten. Åt gudarna offrades af gallerna, liksom af germanerna, äfven menniskor, i synnerhet krigsfångar. Men från germanerna skilde sig gallerna deruti att de hade ett särskildt, talrikt och hierarkiskt organiseradt prestestånd, druiderna (se. d. o.), under en öfversteprest på karnuternas område (kring Chartres). -- Gallernas samhällsförfattning synes under tidernas lopp hafva undergått stora förändringar. På Caesars tid lågo allt anseende och inflytande hos tvänne stånd, druiderna och ridderskapet; det öfriga folket befann sig i ett beroende, som närmade sig träldom. Om detta förhållande, såsom en nyare forskare (Amédée Thierry) antager, ledde sitt ursprung derifrån att en äldre (gaelsk) befolkning blifvit underkufvad af en senare invandrad (kymrisk) stam är ovisst. Sannolikare är väl, att de rika och förnäma slägternas makt småningom vuxit till följd af de hos gallerna tidigt utbildade vasallförhållandena, som mycket erinra om likartade företeelser under den äldre medeltiden. Hufvudmännen för de adliga ätterna kunde nämligen förfoga öfver en talrik skara af slägtingar, "vänner" och skyddslingar; och sålunda stödda på talrika väpnade följen, blefvo de farliga såväl för folkfriheten som, genom inbördes täflan om makten, för samhällenas inre lugn. I krig bildade denna adel ett rytteri, som blef de galliska härarnas hufvudvapen, och vid sidan af hvilket fotfolket alltmera förlorade sin forna vigt. Emedan druiderna, på grund af sin presterliga värdighet, voro befriade från krigstjenst och väl mestadels sjelfve tillhörde adelsslägterna, saknade ridderskapet en motvigt, som kunnat inskränka dess politiska öfvermakt. Under sådana förhållanden kunde det presterliga (teokratiska) konungadöme, som tyckes hafva varit de galliska fylkenas ursprungliga författning, ej på längden ega bestånd. Redan före Caesars tid hade det blifvit störtadt af krigareadeln, hvars hufvudman sedermera sins emellan täflade om makten. Dessa söndringar inom de galliska fylkena och de ofta dermed sammanhängande striderna mellan fylkena medförde deras undergång såsom oberoende samhällen. Senare återfinnas dessa samhällen till större delen såsom romerska municipier, vidare som biskopsstift och slutligen som frankiska grefskap.
Medan sålunda Gallien kufvades af romarna, kämpade de galliska folken söder om Donau en hård kamp med de från norr och nordvest påträngande germanerna och dukade slutligen under i denna strid. Sammaledes gick det i Böhmen, der på kejsar Augustus' tid de galliska bojerna underkufvades af de germanske markomannerna under Marbod. -- Redan dessförinnan hade de galliska folken uti Illyrien efter tappert motstånd och ofta förnyade krig (135, 119, 114--110 f. Kr.) omsider dukat under för de romerska vapnen, och samma öde drabbade ungefär vid samma tid äfven tauriskerna (i Noricum), karnerna (på de karniska Alpernas södra sluttningar) och andra keltiska fylken i dessa trakter. S. F. H.