Gracchus, namn på en frejdad fornromersk familj, tillhörande den Semproniska ätten.
1. Tiberius Sempronius G., konsul 215 f. Kr., deltog med utmärkelse i andra puniska kriget (218--201), men föll i ett bakhåll 213. -- 2. Tiberius Sempronius G., den föregåendes son, utmärkte sig såsom fältherre och ordnare af förhållandena i Spanien och på Sardinien samt såsom censor 169 f. Kr. Han var gift med en dotter af Scipio Africanus den äldre, Cornelia, hvilken gällde såsom ett mönster af maka och moder, bland annat berömd för det utmärkta sätt, hvarpå hon uppfostrade sina barn. -- 3. Tiberius Sempronius G., den föregåendes och Cornelias son, tjenade i hären vid Karthago och Numantia, der han, som genom sin faders namn åtnjöt förtroende i Spanien, bemedlade ett fördrag, hvarigenom den instängda romerska hären blef räddad, ehuru fördraget sedermera af senaten förklarades ogiltigt. Han var en man med ädelt tänkesätt och såg med sorg och medlidande det tillstånd, hvari det lägre folket i Italien hade kommit genom krigens ödeläggelser, de långvariga fälttågen och de förnämes besittningstagande af statsjorden. Vid sin återfärd från Spanien fann G. med djup grämelse, att i Etrurien inga fria arbetare eller små gårdar syntes, utan att slafvar- ofta slagna i bojor, skötte de rikes ofantliga gods, medan de romerska medborgarna "icke egde annat än ljus och luft, kämpade för andras prakt och rikedom och nämndes verldens herrar, utan att sjelfva ega en fotsbredd jord". I den krets, som omgaf Scipio d. y., synes man hafva varit betänkt på att söka återupprätta den jordbrukande klassen genom en reduktion af åtminstone en del af statsjorden, hvilken innehades af de förnäme, och genom utdelning af det återtagna i smärre lotter till behöfvande medborgare. Men man hade ryggat tillbaka för sakens svårigheter, enär statsjorden redan hade börjat att betraktas såsom, enskild egendom, och fruktat att i samhället uppväcka en storm, som måste medföra en omstörtning af det bestående och från senaten flytta makten i folkförsamlingens händer. Tiberius G. upptog nu, i samråd med sin svärfader, Appius Claudius, och flere fosterlandsälskande män, planen att förbättra den fattigare klassens ställning. Vald till folktribun för år 133 framlade han ett lagförslag, som i något olika syftning återupplifvade den af Licinius år 367 genomdrifva lagen. All statsjord, som af enskilde afgiftsfritt innehades, skulle indragas till staten, dock skulle innehafvaren få behålla viss areal för sig och fullvuxna söner; ersättning skulle lemnas för odlingar, byggnader m. m. Den indragna jorden skulle utdelas i osäljbara lotter om 30 jugera (= omkr. 7,6 har), för hvilka grundränta skulle erläggas; för lagens verkställande skulle utses tre män. Lagförslaget mötte häftigt motstånd hos jordinnehafvarna, hvilkas intressen i senaten hade en kraftig målsman. De förnäme förmådde en af Tiberius' ämbetsbröder, tribunen Octavius, att inlägga sitt veto mot förslaget. Då denne hvarken med lock eller pock kunde bringas att afstå, lät Tiberius -- olagligt -- folkförsamlingen afsätta Octavius. Hans lagförslag blef derefter antaget, och i tremannanämnden invaldes Tiberius, hans svärfader och hans broder Cajus. Men nämnden mötte stora svårigheter vid utförandet af uppdraget, i synnerhet som det ej var lätt att afgöra hvad som var statsjord och hvad enskild egendom. Tiberius' ställning blef bekymmersam, han omgaf sig med ett stort följe och sökte tribunatet för året derpå. Detta var olagligt, men Tiberius var nu redan inne på en sluttande väg. Han ville vinna folket genom att föreslå utdelning af konung Attalus' skatter m. m. Motpartiet började i följd af allt detta få vind i seglen. Valdagen inföll vid skördetiden, då många anhängare af den nya ordningen måste vara på landet. Vid valet förekommo oroligheter. Tiberius tog med handen åt hufvudet för att dermed beteckna, att han befann sig i lifsfara, men hans åtbörd uttyddes såsom ett tecken till sträfvande efter konungakronan. De förnäme anföllo med våld folkförsamlingen, och i oväsendet fann Tiberius med 300 vänner döden, 133 f. Kr. -- 4. Cajus Sempronius G., den föregåendes broder, en snillrik, men lidelsefull man, sökte fullfölja Tiberius' verk. De förnäme fruktade honom, hälst han var en öfverlägsen talare och, likasom sin broder, personligt älskvärd. Han aflägsnades derför på någon tid från Rom, men återkom inom kort och blef vald till folktribun för år 123. Han gick till väga på helt annat sätt än Tiberius G. Emedan dennes reformplaner mött starkt motstånd hos senaten, beslöt Cajus att bryta dess makt och lägga tyngdpunkten i samhället hos folkförsamlingen. För detta ändamål ändrade han omröstningssättet och införde dessutom en regelbunden spanmålsutdelning. Till motvigt mot senaten höjde han vidare riddareståndet genom att stadga, att domare skulle utses bland dettas medlemmar och icke, såsom förut, bland senatorerna. Derigenom fingo affärsmännen en starkare ställning gent emot ämbetsadeln. Med jordutdelningen fortgick det i allmänhet efter Tiberius' bestämmelser, och kolonier af medborgare anlades i och utom Italien. Sjelf ledde Cajus allt och utöfvade en nästan personlig styrelse. Men huru rastlös än hans verksamhet var och huru stora hans egenskaper, kunde han icke räkna på att i längden få behålla sin ställning. Folkförsamlingen var ett ingalunda tjenligt organ för statsförvaltningen och kunde icke vara att bygga på för folkets ledare. Särskildt var förhållandet till bundsförvandterna ömtåligt. Cajus föreslog i afseende derpå 122 utsträckning af medborgarerätten. Men deraf togo de förnäme sig anledning att göra honom misstänkt hos folket, hvilket icke ville dela med sig af makten och ej såg hvad framtiden bar i sitt sköte. Förslaget föll, och tribunen M. Livius Drusus uppträdde med lagförslag, beräknade på att vinna massan, såsom borttagande af grundräntan från de nya jordlotterna, dessas
förvandling till säljbar egendom, anläggande af kolonier i stor skala m. m. Folket gick i snaran. Medan Cajus G. vistades i Afrika för att ordna en koloni, stämdes mängden emot honom. Han blef icke omvald till tribun för år 121, och då ett mot honom riktadt förslag förhandlades i folkförsamlingen, uppstod oväsende, hvilket gaf konsuln Opimius en sökt anledning att bruka våld, hvartill senaten gifvit ett slags bemyndigande genom det stundom i fall af fara använda beslutet: "Konsulerna må tillse, att staten ej tager någon skada". Aventinska höjden, dit G. och hans anhängare tagit sin tillflykt, stormades. G. lät döda sig af en slaf, och 3,000 af hans anhängare tillsatte lifvet. Adelns seger var för ögonblicket fullständig. R. Tdh.