Hadrianus. Sex påfvar hafva burit detta, namn. 1. H, I, 772--795, son till konsul Theodulus i Rom, begärde och erhöll Karl den stores bistånd mot den langobardiske konung Desiderius' härjningar på det romerska området (774). Äfven mot hertig Arechis af Benevent anropade påfven Karl den store om bistånd. H. förvärfvade sig ett stort och välförtjent rykte för lärdom, statsmannavishet och välgörenhet. Karl den store "älskade den gamle påfven som sin fader och fällde tårar vid hans död". Det goda förhållandet mellan H. och Karl stördes dock något, då H. sökte göra kyrkomötets i Nicaea beslut (787) angående bilddyrkan gällande i Vesterlandet, hvaremot kejsaren på mötet i Frankfurt a. M. 794 lät fastställa en mera moderat uppfattning.
2. H. II, 867--872, sökte inblanda sig i stridigheterna inom det frankiska riket och den frankiska kyrkan, men blef med skärpa tillbakavisad. Kallad till skiljedomare i striden mellan Ignatius och patriarken i Konstantinopel Fotios, uttalade han sig till den förres förmån och lade derigenom grunden till söndringen mellan den romerska och grekiska kyrkan.
3. H. III regerade föga mer än ett år (884--885).
4. H. IV, 1154--59, en angelsachser a låg börd, hette egentligen Nicolaus Breakspeare. Han studerade i Paris och Arles samt blef derefter abbot i ett kloster vid Avignon och kardinalbiskop af Albano. Af påfven Eugenius III sändes han såsom legat till de nordiska rikena för att ordna de kyrkliga förhållandena derstädes. Nikolaus besökte först Norge, hvarest han 1152 upprättade ärkebiskopsstolen i Nidaros, och begaf sig sedan till Sverige, der han på ett stort möte i Linköping 1152 förmådde svenskarna att betala peterspenning till påfven. Deremot kunde han ej få frågan om upprättandet af en ärkebiskopsstol i Sverige afgjord. Kort derefter kallades han till påfve. Han visade sig vara en "kyrkofurste af Gregorius VII:s ande och viljekraft och besjälad af samma sträfvanden som hans ännu mera energiske efterträdare Alexander III". Ehuru kejsar Fredrik Barbarossa gjort påfven en stor tjenst genom att befria honom från den farlige Arnold från Brescia, gaf sig H. i strid med honom och inledde sålunda den långvariga kampen mellan påfvedömet och de hohenstaufiska kejsarna. Den egentliga orsaken till brytningen var att H. i en skrifvelse gaf Fredrik förebråelser med anledning af ärkebiskop Eskils i Lund tillfångatagande och erinrade honom om att han af påfven emottagit kejsarekronans "beneficium".
5. H. V, en genues, hette egentligen Ottoboni Fiesco och valdes till påfve d. 10 Juli 1276, men dog redan i Aug. s. å.
6. H. VI, 1522--23, f. 1459, hette ursprungligen Floriszoon. Han förvärfvade sig så stort anseende såsom professor i teologi i Louvain (i Flandern), att kejsar Maximilian I kallade honom till lärare för sin sonson (sedermera kejsar Karl V). I början af sin regering gjorde H. en svag ansats till att afskaffa de svåraste missbruken inom kyrkan, såsom simoni, nepotism, aflatens missbruk, men gaf snart vika för sin omgifnings motvilja mot reformer. Romarnas hat mot den stränge utländingen gaf sig efter hans död luft i den inskrift, hvarmed hans läkares hus pryddes: Liberatori patriae populus romanus salutem dicit ("det romerska folket helsar fäderneslandets befriare"). V. K-r.