Hufvud

Hufvud (Lat. caput), anat. 1. Öfre (främre), ofta på en smalare stjelk sittande och då kul- eller päronformigt svällda änden af djurkroppen. Hufvud i denna bemärkelse hos menniskan och hos öfriga högre ryggradsdjur innehåller, jämte hjernan, organen för lukt, syn, hörsel och smak samt har i främre delen särskilda öppningar för andning och matsmältning. -- Hufvudet består till sin massa i det inre af hjernan och derutomkring dels af ben, hufvudskålen (se d. o.), dels af mjuka delar, som hölja denne, nämligen: hinnor, muskler, blod- och lymfkärl, nerver och fett samt, i vissa hål eller gropar, de ofvan nämnda sinnesorganen; det hela omgifves af huden, som på skilda ställen är något olikartad och ojämnt hårklädd samt på största delen af ytan ligger nära in på benen. Den del af hufvudets benmassa, som omsluter hjernan, kallar man hjernskål l. hufvudskål i inskränkt mening; det öfriga bildar ansigtet (se d. o.). Gränsen mellan hjernskål och ansigte bestämmes lätt på en död, sedan benmassan blifvit rengjord, men icke så på den lefvande; och i dagligt tal räknar man till ansigtet äfven pannan, som anatomiskt hör till hjernskålen. På hufvudet utmärker man i öfrigt med svenska namn flere olika trakter, såsom: nacken, hjessan, tinningarna, flinten, kinden och kindknotorna, hakan, käkarna o. s. v. -- 2. Hufvud kallas ock vissa organdelar, som utmärka sig genom en ansvälld, rundad form och som förete en mer eller mindre tydlig afsnörning (hals) mot organets öfriga massa, t. ex. de öfre ändarna af öfverarmoch lårben. G. v. D.