Sida 794
Hudmuskler ...
ännu i våra dagar begagnade och ofta omtryckta Makrobiotik oder die kunst das menschliche leben zu verlängern (1:sta uppl. 1796; "Konsten att lefva länge", 1837) och Guter rath an mütter über die wichtigsten punkte der physischen erziehung der kinder in den ersten jahren (1799; "Goda råd till mödrar i de vigtigaste punkterna af barns fysiska uppfostran i de spädare åren" etc., 1844). H:s sjelfbiografi utgafs af A. Göschen 1863. R. T-dt.
Hufvaröd, socken i Kristianstads län, Gärds härad. Arealen 3,847 har. 1,257 innev. (1881). H. bildar med Svensköp ett regalt pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Gärds kontrakt.
Hufvud (Lat. caput), anat. 1. Öfre (främre), ofta på en smalare stjelk sittande och då kul- eller päronformigt svällda änden af djurkroppen. Hufvud i denna bemärkelse hos menniskan och hos öfriga högre ryggradsdjur innehåller, jämte hjernan, organen för lukt, syn, hörsel och smak samt har i främre delen särskilda öppningar för andning och matsmältning. -- Hufvudet består till sin massa i det inre af hjernan och derutomkring dels af ben, hufvudskålen (se d. o.), dels af mjuka delar, som hölja denne, nämligen: hinnor, muskler, blod- och lymfkärl, nerver och fett samt, i vissa hål eller gropar, de ofvan nämnda sinnesorganen; det hela omgifves af huden, som på skilda ställen är något olikartad och ojämnt hårklädd samt på största delen af ytan ligger nära in på benen. Den del af hufvudets benmassa, som omsluter hjernan, kallar man hjernskål l. hufvudskål i inskränkt mening; det öfriga bildar ansigtet (se d. o.). Gränsen mellan hjernskål och ansigte bestämmes lätt på en död, sedan benmassan blifvit rengjord, men icke så på den lefvande; och i dagligt tal räknar man till ansigtet äfven pannan, som anatomiskt hör till hjernskålen. På hufvudet utmärker man i öfrigt med svenska namn flere olika trakter, såsom: nacken, hjessan, tinningarna, flinten, kinden och kindknotorna, hakan, käkarna o. s. v. -- 2. Hufvud kallas ock vissa organdelar, som utmärka sig genom en ansvälld, rundad form och som förete en mer eller mindre tydlig afsnörning (hals) mot organets öfriga massa, t. ex. de öfre ändarna af öfverarmoch lårben. G. v. D.
Hufvudalperna. Se Alperna sp. 538.
Hufvudaxel, geom. Ett kägelsnitts hufvudaxel kallas den axel, på hvilken brännpunkterna (foci) ligga. Hufvudaxeln kallas särskildt för ellipsen större axel, för hyperbeln transversalaxel, och för parabeln (som eger endast en axel) blott axel. Jfr Axel, geom. G. E.
Hufvudbaner, herald., kallades en afliden adelsmans eget slägtvapen, till skilnad från anvapnen, hvilka voro mindre. Hufvudbaneret började användas mot slutet af 1500-talet. Det uppsattes efter egarens död (i äldre tider fördes det jämte an vapnen i likprocessionen), i den kyrka, der den döde begrafvits. B. S.
Hufvudbok, handelst., räkenskapsbok, till hvilken öfverföringar göras från memorialen och kassaboken, och som visar resultatet af samtliga räkenskaperna.
Hufvudbrott, petrogr., de brottytor, som uppkomma vid klyfning af lagrade eller skiffriga
bergarter (gneis, kalksten, sandsten, skiffer o. s. v.), och hvilka således äro parallella med bergartens skikt- eller skiffringsplaner. Tvärbrottet framkommer vid bergartens sönderslagning snedt emot eller vinkelrätt emot hufvudbrottet. I dagligt tal säges en bergart vara slagen "på flis", då hufvudbrottet, och "på borst", då tvärbrottet framkommit. Jfr Flis. E. E.
Hufvuddimensioner, skeppsb. Med ett fartygs hufvuddimensioner förstås de tre mått: längd, bredd och djup, hvilka uppgifvas, för att man skall få ett begrepp om fartygets storlek. Med afseende på det ändamål, för hvilket hufvuddimensionerna uppgifvas, tagas dessa mått på olika sätt. Se Fartyg, sp. 1042--43. J. G. B.
Hufvuddäck. Se Däck.
Hufvudfotingar, Cephalopoda Cuv., zool., bilda en särskild klass bland blötdjuren, Mollusca L. De utmärka sig genom tydligt från den öfriga kroppen begränsadt hufvud, med två stora sidoögon, och genom kring munnen kransvis ställda armar, försedda med sugskålar. Munnen har två hornartade käkar; tungan, ofta mycket lång, är vanligen väpnad med radvis längsefter och tvärsöfver ordnade tänder. De flesta hafva naken mantel. Hos de öfriga innehåller manteln på ryggsidan en kalkskifva eller ett brosk. Hufvudfotingarna lefva i hafvet. De flesta äro skildkönade; fortplantningen sker genom ägg, såsom hos fiskarna, utan föregående parning. Ungarna undergå inga förvandlingar. Omkr. 200 nu lefvande arter och närmare 2,000 fossila arter äro kända. Jfr Bläckfisk, Hafspolyp. O. T. S.
Hufvudgalleri. Se Galleri.
Hufvudkål. Se Brassica.
Hufvudkärande, jur., den kärandepart i tvistemål, mot hvilken af vederparten instämd talan upptagits till behandling i samma mål. Den af hufvudkäranden uttagna stämningen kallas hufvudstämning och hans talan hufvudkäromål. A. D. H.
Hufvudman. 1. Jur., den, som gifvit annan uppdrag att å hans vägnar handla. -- 2. H. l. Caput familiae för en adlig ätt är stamfadern och efter denne äldste ättemannen af den ättegren, som i hvarje led varit äldre än någon af de öfriga lefvande grenarna af ätten. Hufvudman intager, när han fyllt 25 år, samt såvida han uppfyllt öfriga fordringar och inom laga tid sig anmält, vid adelsmöte säte och stämma för ätten. Är hufvudman omyndig eller på annan grund ej berättigad att representera, inträder närmaste ätteman. Hufvudman eger, från och med fyllda 21 år, såvida eljest alla fordringar äro uppfyllda, att befullmäktiga annan adelsman i sitt ställe. Se Riddarhus-ordningen af d. 22 Juni 1866.
Hufvudmanual, i orgeln den manual eller tastatur för händerna, som innehåller de flesta och kraftigaste stämmorna, synnerligen starkt intonerade principaler och mixturer. A. L.
Hufvudnot. Se Hufvudton.
Hufvudplan, fys. Se Hufvudpunkter.
Hufvudplanet, astron., benämning på en planet, då han tänkes i sitt förhållande till de
Källa: Project Runeberg · ·
