Hufvudvärk

Hufvudvärk (Lat. cephalalgia l. cephalaea), med., är icke en sjukdom, utan ett sjukdomssymtom, beroende på en mängd olika åkommor i hufvudets olika delar. Stundom är den äfven en indirekt följd af sjudomar i andra, mer eller mindre aflägsna kroppsorgan. Hufvudvärken är antingen allmän, då den kännes i hela hufvudet, såsom vid blodkongestion till hjernan och dess hinnor, eller partiel, då den är inskränkt till särskilda delar af hufvudet, såsom den ensidiga hufvudvärken vid migrän, eller till en punkt, såsom vid hysteri, vid lokala inflammationer o. s. v. Hufvudvärken kallas sympatisk, då den beror på affektion af aflägsnare organ, såsom vid grossess, lifmoderåkommor, maglidanden o. s. v., hyperemisk, då den beror på blodfullhet i hjernan, anemisk, vid blodbrist, toxisk, då den föranledes af blodförgiftning, såsom genom kolos, opium, kloroform, kloral, i febrar o. s. v., reumatisk, vid reumatisk affektion af hufvudets nerver, artritisk, vid gikt, syfilitisk, vid af syfilis föranledd inflammation i hufvudskålens ben eller benhinnor, neurastenisk, hos nervsvaga personer, som öfveransträngt hjernan. Vid snufva uppstår ofta hufvudvärk i pannan (hufvudfluss), beroende på näsinflammationens spridning till de med näsan kommunicerande pannhålorna. - Behandlingen af hufvudvärken är lika omvexlande som dess orsaker; vid febrar: allmän feberbehandling och afkylning af hufvudet; vid inflammation: afkylning, lokalt anbragta blodiglar, afförande medel; vid reumatism: värme och elektricitet; vid migrän: kaffe, coffein, guarana, tinctura gelsemini; vid anemi: jern, stärkande diet o. s. v. F. B.