Leo. Tretton påfvar hafva burit detta namn.
1. Leo I, den store, född enl. somliga i Rom, enl. andra i Toscana, efterträdde 440 Sixtus III såsom biskop i Rom. Han kan anses såsom den förste af alla påfvar, emedan han icke blott dogmatiskt grundlade de romerske biskoparnas supremati öfver alla andra biskopar, utan äfven lyckades praktiskt göra denna lära gällande, åtminstone för vesterlandet. I en ytterst stormig tid uppehöll L. kyrkans ordning och enhet, med framgång bekämpande kätterier, särskildt nestorianernas, dervid understödd af en ovanlig vältalighet. Huru utomordentlig denna var visade sig bl. a. då Attila 451 genom henne kunde förmås att öfvergifva sitt tillämnade tåg mot Rom. Då 455 Geiserik i spetsen för vandalerna intog och plundrade staden, lyckades det L. att åtminstone så mycket inverka på den vilde krigaren, att han förskonade Rom från mord och brand och de tre förnämsta kyrkorna från plundring. L. dog 461 och äras inom katolska kyrkan såsom helgon. Hans åminnelsedag är d. 11 April. L:s skrifter (predikningar, bref m. m.) utgåfvos 1755--57, i 3 bd. -- 2. Leo II, 682--683, född på Sicilien, var berömd för lärdom och vältalighet och förbättrade den gregorianska kyrkosången. -- 3. Leo III, 795--816, var infödd romare. Undan sina fiender i Rom måste han fly till Karl den store, hvilken tog honom i sitt beskydd och till gengäld blef (800) krönt till romersk kejsare. Jfr Karl, sp. 333. -- 4. Leo IV, en infödd romare, 847--855, valdes till påfve till en del på grund af sitt anseende för äfven krigisk duglighet, emedan Rom då var hårdt ansatt af sarasenerna. Efter desses fördrifvande återställde L. den af dem förstörda S:t Peterskyrkan och omgaf med fästningsverk Vatikanen och dess omgifning, hvilken stadsdel efter honom fått namnet Città Leonina. -- 5. Leo V, född i Ardea, valdes till påfve 903, men regerade endast 40 dagar. Han fördrefs af presbytern Kristofer och slutade s. å. sitt lif i fängelse. -- 6. Leo VI, regerade 928--Febr. 929 och 7. Leo VII 936--939. Bägge lefde under Theodoras och Marozias stormiga tider. -- 8. Leo VIII blef 963 uppsatt på påfvestolen, i stället för den lastfulle Johannes XII, genom kejsar Otto I, hvilken med vapenmakt också fick upprätthålla hans välde. L. dog 965. De honom tillskrifna bullor, enligt hvilka kejsaren erhöll rätt att tillsätta påfvar och förläna biskoparna investitur samt Pipins och Karl den stores skänker återgåfvos, äro understuckna. -- 9. Leo IX, den helige, f. i Elsass 1002, hette egentligen Bruno och var ärkebiskop af Toul, då han 1049 valdes till påfve på ett kyrkomöte i Worms, till stor del genom sin frände kejsar Henrik III:s inflytande. Han utmärkte sig för sitt nit om lärans och det kyrkliga lifvets renhet, i det han bekämpade simonien och presternas äktenskap. I strid mot normanderna blef han vid Benevento tillfångatagen (1053), men lösgafs, sedan han bekräftat dem i deras rätt till nedre Italien. L. dog 1054 och blef kanoniserad. -- 10. Leo X, f. i Florens d. 11 Dec. 1475, hette egentligen Giovanni de' Medici och var andre son af Lorenzo de' Medici. Redan vid 17 års ålder (1492) blef L. kardinal och påflig legat i Toscana. Emedan han motsatte sig Alexander VI:s val till påfve, måste han s. å. lemna Rom, och då hans familj 1495 fördrefs från Florens, sökte han en tillflykt i Bologna; sedermera begaf han sig på resor till Tyskland och Frankrike, hvarefter han en längre tid uppehöll sig i Rom, egnande sig åt literatur och konst. Af påfven Julius II utnämndes han 1511 till legat i Bologna och ställdes i spetsen för den påfliga kontingenten af deri "heliga ligans" här mot fransmännen, men blef af dem tillfångatagen vid Ravenna (1512). Det lyckades honom dock att undkomma till Florens, der mediceerna 1512 återkommit till makten, och i Mars 1513 valdes han till påfve. Såsom regent åstadkom L. många förbättringar i den inre förvaltningen, hvilka gjorde hans styrelse omtyckt af folket, men han hade sin blick ännu mer riktad på den yttre politiken; hans mål var dels att utvidga kyrkostaten och öka dess makt, dels att höja mediceernas furstemakt i mellersta och öfre Italien. De främmande makter, som gjorde anspråk på herraväldet i Italien, sökte han hålla i jämvigt. Med diplomatisk skicklighet förmådde han 1515 Frans I af Frankrike att sluta ett konkordat, hvilket ökade det påfliga inflytandet inom den gallikanska kyrkan. Några år derefter, 1521, slöt han förbund med kejsaren mot Frankrike med syfte att återinsätta huset Sforza i Milano. Med tillhjelp af en besoldad här af schweizare intogos och införlifvades med Kyrkostaten Parma och Piacenza, hvarjämte Milano och hertigens af Ferrara område besattes af de förbundne. Midt under sina framgångar afled L. plötsligt i Rom d. 1 Dec. 1521. Mest minnesvärd blef L. genom sin nitiska befordran af vetenskapen (bl. a. återupprättade han Roms universitet), literaturen och i synnerhet konsten. På den sistnämndas område är hans namn förbundet med dess mest berömda utöfvares -- en Michel Angelos, en Rafaels --, och ett varaktigt minnesmärke af hans tidehvarf är den under hans regering fullbordade S. Peterskyrkan i Rom. Detta storartade företag står i ett visst sammanhang med den verldshistoriska tilldragelse, reformationen, vid hvilken L:s minne inom den protestantiska verlden hufvudsakligen är fäst. Anskaffandet af de ofantliga summor, som behöfdes i synnerhet för nämnda storartade byggnadsföretag, gaf nämligen anledning till det upprörande aflatskrämeriet och derigenom stöten till den kyrkliga rörelsen. Den fint bildade man dennen, mera hängifven konsten än religionen, betraktade i början med ett föraktligt löje den upplågande kyrkostriden, i hvilken han såg endast en vanlig munkträta, och först 1520 förmåddes han att slunga bannlysningen mot Luther. -- 11. Leo XI, f. 1535, hette egentligen Alessandro de' Medici och var ärkebiskop af Florens, då han den 1 April 1605 valdes till påfve. Han afled redan d. 27 April s. å. -- 12. Leo XII, f. 1760, hette egentligen Annibale della Genga. Han blef 1793 ärkebiskop af Tyrus, 1794 nuntius i Tyskland, 1807 och 1814 i Frankrike samt 1816 kardinal. Den 28 Sept. 1823 valdes han till påfve. Han fördömde frimureriet och bibelsällskapen (i bullan vid sin tronbestigning), återgaf jesuiterna deras kollegium i Rom (1824), men var för öfrigt en duglig regent, som införde ändamålsenliga reformer i förvaltning och rättskipning, äfvensom i uppfostringsväsendet. Död d. 10 Febr. 1829. -- 13. Leo XIII föddes d. 2 Mars 1810 i Carpineto i Kyrkostaten och heter egentligen Vincenzo Gioacchino, af den grefliga ätten Pecci. Han fick sin första utbildning i jesuitkollegiet i Viterbo och studerade derefter vid det äfven af jesuiter ledda Collegio romano i Rom i synnerhet kemi och fysik, i hvilka ämnen han 1828 vann första priset. Han kastade sig derefter på teologien, blef 1831 teol. doktor, studerade sedan vid Roms universitet juridik och blef 1837 juris utriusque doktor. Sedan han samma år prestvigts, trädde han i tjenst hos påfven Gregorius XVI, hvars förtroende han vann i hög grad. 1843 utnämndes han till biskop (in partibus) i Damiette och sändes s. å. såsom nuntie till Belgien, der han stannade i tre år. 1846 utnämndes han till ärkebiskop af Perugia och blef 1853 kardinalprest. Såväl den kyrkliga som den civila förvaltningen inom sitt stift skötte han förträffligt, han gjorde slut på röfvareväsendet derinom och kunde bibehålla det goda förståndet med italienska regeringen. 1877 blef L. "camerlengo", och det ålåg honom i denna egenskap att anordna valkonklaven efter Pius IX:s död. Efter 36 timmars sammanträde blef L. vid tredje omröstningen d. 20 Febr. 1878 utsedd till Pius' efterträdare och kröntes d. 3 Mars s. å. -- L. öfverträffar vida sin företrädare såväl i allmän och särskildt teologisk bildning som i förmågan att skickligt begagna sig af omständigheterna. En tid mottog man på god tro hans försäkringar att fred och enighet med andra samfundsmakter voro hans enda mål och att han var fjärran från all hersklystnad. Men såväl hans förhållande till främmande regeringar som hans rundskrifvelser visa, att han icke uppgifvit ett enda af den påfliga absolutismens anspråk. Han har t. ex. icke ingått någon försoning med Preussen efter den brytning, som framkallades genom de s. k. majlagarna af 1873, han afbröt (1880) de diplomatiska förbindelserna med Belgien, derför att uppsigten öfver folkskolorna i detta land 1878 undandrogs presterskapet, och han har flere gånger fördömt 1880 års s. k. marsdekret i Frankrike, genom hvilka jesuiterna utvisades och alla ej erkända kongregationer upplöstes. Huru främmande L. är för den moderna tidens ande röjer sig deri att han lägger sina trogna på hjertat att taga Thomas' af Aqvino förlegade filosofi såsom enda rätta utgångspunkt för all världsåskådning (encyklikan af d. 5 Aug. 1879) och i hans utfall mot protestantismen, hvilken han brännmärker såsom kommunismens och nihilismens källa (encyklikan af d. 29 Juni 1881). -- L:s broder Giuseppe Pecci (f. 1807, f. d. bibliotekarie vid Vatikanen) utnämndes 1879 till kardinaldiakon.