Maximilian, romersk-tyska kejsare:
1. Maximilian I, född i Wiener-Neustadt d. 22 Mars 1459, var son af kejsar Fredrik III och Leonora af Portugal. På grund af sin lifliga inbillningskraft, sin bragdlystnad och sin skicklighet i den tidens manliga idrotter har han af efterverlden kallats »den siste riddaren». I sjelfva verket utgjordes hufvudsumman af hans lifs innehåll af endast en mångfrestande, men af hvarken statsmannasnille eller fältherretalang uppburen verksamhet till utvidgande af det habsburgska husets maktställning. En början skedde redan 1477, då den 18-årige ärkehertigen förmäldes med Maria af Burgund (d. 1482), hvars rika, hufvudsakligen till deras son Filip öfvergående allodialbesittningar han dock endast med svårighet kunde bevara mot franske konungen Ludvig XI:s eröfringslusta (seger öfver fransmännen vid Guinegate, i Picardie, 1479) och nederländarnas djerfva sjelfrådighet (M:s tillfångatagande af borgarena i Brügge 1488 och befrielse endast genom en tysk rikshär). 1486 valdes och kröntes M. till romersk konung, och 1490 förmåddes hans frände, hertig Sigismund, att låta sina områden (Tyrolen, Vorarlberg och de strödda habsburgska besittningarna vid Rhen och öfre Donau) tillfalla M., i hvilkens hand sålunda de habsburgska arflanden skulle samlas. Vid samma tid öfvertog M. den hufvudsakliga regeringsbördan och omsorgen om slägtens intressen i öster. Han lyckades efter ungerske konungen Mattias Corvinus' död (1490) återtaga det till denne förlorade Wien med allt af magyarerna besatt österrikiskt område och sökte genom ett infall i Ungern gifva kraft åt habsburgarnas anspråk på detta rikes krona, men måste i en traktat i Pressburg 1491 åtnöjas med rätt till tronföljden, i händelse den till konung valde Vladislav af Böhmen icke skulle efterlemna manliga afkomlingar. Under det att M. var upptagen på detta sätt, omintetgjordes hans plan att öka sina besittningar genom nytt gifte med en rik arftagerska, Anna af Bretagne. Anna, som 1490 genom prokuration förmälts med M., nödgades nämligen 1491, med påfvens goda minne, gifva sin hand åt franske konungen Karl VIII. Enär denne sedan 1482 var förlofvad med M:s ännu minderåriga dotter Margareta, hvilken uppfostrades i Frankrike, förorättades M. i dubbelt afseende, och först efter ett krig lyckades han återfå sin dotter och den för henne afsedda morgongåfvan Franche-Comté m. m. Genom Fredrik III:s död (d. 19 Aug. 1493) blef M. ensam innehafvare af högsta makten i Tyskland. I den inre styrelsen utvecklade han ringa nit och möttes af flere svårigheter, såsom schweiziska edsförbundets segerrika sjelfständighetskamp (1499) samt framförallt kurfurstarnas märkliga försök att befästa ett oligarkiskt statsskick med noggranna konstitutionella former. De åtgärder som vidtogos i denna riktning (upprättandet af rikskammarrätten o. s. v.), lyckades M. dock snart göra till stor del kraftlösa. Också hade han gifvit sitt bifall till dem endast för att hos riksständerna ega någon utsigt till hjelp i de planer han hyste på turkarnas fördrifvande ur Europa, Frankrikes förödmjukande och befästandet af den kejserliga myndigheten uti Italien. Sedan M. 1493 förmält sig med Blanca Maria Sforza, sökte han med vapenmakt upprätthålla hennes slägts välde i det kejserliga länet Milano. Men hvarken hans anslutning till den mot Frankrike bildade ligan i Venezia (1495) eller hans försök att rycka till sig det 1477 till franska kronan indragna hertigdömet Burgund (1498) hade någon framgång, och M. måste 1505 erkänna den franske konungen Ludvig XII såsom innehafvare af Milano. Åtrån efter eröfringar från venezianerna förmådde M. att deltaga i bildandet af »ligan i Cambray» 1508. Sedan påfven låtit draga sig från densamma, gjorde M. sig förhoppning om Kyrkostatens förvärfvande samt uppträdde till en tid gemensamt med Ludvig XII för en kyrkoreformations verkställande genom ett till Pisa sammankalladt koncilium. 1512 slöt han sig till den för fransmännens utdrifvande ur Italien ingångna s. k. heliga ligan, men sedan Frans I år 1515 åter eröfrat Milano, nödgades han å nyo erkänna det franska väldet derstädes. Kriget med Venezia slutade 1517 med en gränsförbättring för de österrikiska arflanden. Sedan omständigheterna två gånger gäckat M:s plan att företaga ett tåg till Rom och der krönas till kejsare, hade han d. 4 Febr. 1508 i Trieste antagit titeln »vald romersk kejsare», och påfven Julius II hade sändt honom sin bekräftande välsignelse. M. dog i Wels d. 12 Jan. 1519. Hans senare äktenskap var barnlöst. Med Maria af Burgund hade han de redan nämnda barnen, sonen Filip den sköne (d. 1506), hvilkens söner, Karl och Ferdinand, blefvo M:s närmaste efterträdare såsom romersk-tyska kejsare, samt dottern Margareta (se Margareta af Österrike). M. skapade 1500-talets fotfolksorganisation (han har kallats »landsknektsfadern»), vårdade sig mycket om artilleriets och kavalleriets utbildning, gynnade konster och vetenskaper samt var en passionerad älskare af jagtens nöjen. Om sin egen och sin slägts ryktbarhet var han mycket mån; bl. a. lät han i två dyrbart illustrerade verk, »Der edle held Teuerdank» och »Weisskunig», allegoriskt skildra sitt lefnadslopp såsom menniska och politiker. Ferdinand I lät öfver M. uppfora en praktfull minnesvård i Innsbruck.
2. Maximilian II, kejsare 1564--76, tillika konung af Böhmen och Ungern, den föregåendes sonsons son, föddes i Wien d. 31 Juli 1527 och var äldste son af sedermera kejsar Ferdinand I samt Anna af Böhmen och Ungern. Han förmäldes 1548 i Valladolid med sin kusin Maria, kejsar Karl V:s dotter, och förde under tronföljaren Filips frånvaro jämte henne regeringen i Spanien till 1550, då han hemkallades till Tyskland för öfverläggning rörande tronföljden inom den habsburgska familjen. Till M:s harm omfattades för en tid planen att leda kurfurstarnas val derhän, att Filip framdeles blefve kejsare näst efter Ferdinand och M. vårdare af de tyska riksärendena allenast i egenskap af romersk konung. M. började vid denna tid visa afgjord benägenhet för protestantismen, in en fruktan för att blifva arflös samt att för sin familj omöjliggöra den utsigt, som dock fanns till Tyska rikets, kanske äfven Spaniens tron, höll honom sedan 1500 till det yttre afgjordt qvar i den katolska kyrkans sköte. Redan 1549 hade han erkänts såsom sin faders efterträdare i Böhmen; 1562 hyllades han formligen i Prag, i Nov. s. å. valdes och kröntes han i Frankfurt till romersk konung, och d. 8 Sept. 1563 kröntes han till konung af Ungern. Vid Ferdinands död (d. 25 Juli 1564) tillföll Tyrolen M:s broder Ferdinand samt Steiermark, Kärnten, Krain och Görz den yngste brodern, Karl. M. sjelf började regera såsom kejsare, under fortfarande dubbelhet i de religiösa frågorna. Hans medlande underhandlingar hos påfven omintetgjordes snart genom det ärkekatolska spanska hofvets inflytande i Rom. M. nekade emellertid att gifva sitt bifall till Tridentinska mötets beslut, medgaf 1568 fri religionsöfning åt den lutherska adeln i Österrike, gjorde -- i synnerhet genom Rostock-teologen D. Chytraeus' agenda af 1570 -- försök att bringa lutheranerna derstädes till enighet i bekännelse och kyrkoordning samt tilldelade slutligen genom 1571 års »religions-assekuration» Österrikes protestantiska ständer formlig försäkran om religionsfrihet. Samma frihet fingo 1575 protestanterna i Böhmen. I Ungern, der religionsfrågan likaledes beredde M. stora svårigheter, hotades hans välde dels af Soliman II:s sista stora invasion (1566), hvilken fara dock efter dennes död snart nog aflägsnades genom fred med hans efterträdare Selim II, dels af förhållandet till Siebenbürgens och östra Ungerns herre, Johan Sigismund Zápolya, och dennes efterträdare, Stefan Báthory, hvilka trots hemliga fördrag med M. i sjelfva verket hyllade Porten såsom sin skyddsmakt. Hos polackerna misslyckades M. både 1573 och 1575 i bemödandet att åt sitt hus vinna en ny konungakrona. Han dog i Regensburg d. 12 Okt. 1576 efter att året förut hafva lyckats genomdrifva sin äldste sons, Rudolfs, val till romersk konung. Med sin strängt katolskt sinnade gemål lefde han i ett lyckligt äktenskap och fick 15 barn, bland dem döttrarna Anna (f. 1549, d. 1580), sedan 1571 förmäld med Filip II af Spanien, och Elisabet (f. 1554, d. 1592), hvilken 1570 blef franske konungen Karl IX:s gemål. M. var en man med god bildning och vinnande personliga egenskaper, men föga egnad att föra herskarespiran i en tid full af växande jäsning och oförsonliga motsatser.