Maximilian (Max), tyska furstar:
1. Tyska kejsare. Se Maximilian, romersk-tyska kejsare.
2. Bajerska furstar: a) M. I, hertig, senare kurfurste af Bajern, född d. 17 April 1573, var son af hertig Vilhelm V (d. 1626) och Renata af Lothringen, samma furstinna, som varit föremål för Erik XIV:s frieri. Han erhöll sin vetenskapliga bildning af jesuiter, fick tidigt del i regeringsbestyren och öfvertog 1598, efter faderns abdikation, i eget namn styrelsen, hvilken i hans hand blef starkt enväldig, men mycket välgörande, särskildt för rättsväsendet och drätseln. 1607 verkställde M. en kejserlig aktsförklaring mot den protestantiskt sinnade riksstaden Donauwörth, hvilken derefter stannade i hans ego; och sedan Evangeliska unionen bildat sig (1608), bragte han till stånd den s. k. katolska ligan samt blef sjelf dess hufvud. Efter 30-åriga krigets utbrott (1618) förband han sig jämte ligan med kejsar Ferdinand II mot Fredrik V af Pfalz och hade jämte sin fältherre Tilly öfvervägande andel i segern på Hvita berget 1620. Till belöning fick han 1623 formligen på sig öfverflyttad den pfalziska kurvärdigheten, och 1628 tillerkändes honom Öfre Pfalz samt den på högra sidan af Rhen liggande delen af Rhen-Pfalz. Han tillstyrkte ifrigt kejsaren att utfärda restitutionsediktet (1629). Men de stridiga anspråken på det byte, som genom detta vanns, samt Wallensteins hänsynslösa uppträdande och hela karakteren af Ferdinands politik -- hvilken gick vida utöfver hvad M. åsyftade, nämligen katolicismens visliga skyddande och riksförfattningens bestånd -- vållade snart en betänklig schism emellan dessa båda furstar ur tvänne sedan gammalt rivaliserande hus. Å kurfurstedagen i Regensburg 1630 visade sig M. vara den mäktigare, men fruktan för protestantismens seger förmådde honom att i det längsta underordna sig såväl Ferdinand II som dennes efterträdare, Ferdinand III. Efter Gustaf II Adolfs uppträdande i Tyskland fick M. se sitt land utsatt för upprepade härjningar af svenskar och fransmän. I westfaliska freden (1648) vann han bekräftelse å den kurfurstliga värdigheten samt å besittningen af Öfre Pfalz, men måste återlemna Nedre Pfalz till pfalziska huset. M. dog i Ingolstadt d. 27 Sept. 1651 och efterträddes af Ferdinand Maria, en son i hans 2:dra gifte, med kejsar Ferdinand II:s dotter Maria Anna. -- b) M. II Emanuel, kurfurste, den föregåendes sonson, son af kurfursten Ferdinand Maria och Adelheid af Savojen, föddes i München d. 11 Juli 1662 och efterträdde 1679 sin fader. Han deltog 1683 i kampen mot turkarna utanför Wien, utmärkte sig under de följande åren vid Gran, Buda, Mohacs och Belgrad, blef 1690 kejserlig generalissimus vid Rhen samt stridde hvarje följande sommar ända till freden i Rijswijk (1697) vid Rhen, uti Italien eller i spanska Nederländerna, der han sedan 1691 var ståthållare. 1698 blef hans son med Maria Antonia (kejsar Leopolds dotter, d. 1692), kurprinsen Josef Ferdinand, genom testamente insatt till arftagare af hela den spanska monarkien, men den unge prinsens död (d. 6 Febr. 1699) omintetgjorde de sålunda öppnade lysande utsigterna för ätten. Emellertid hade M. E. 1694 förmält sig med polske konungen Johan (III) Sobieskis dotter Teresia Kunigunda (d. 1730). Vid det spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) ställde han sig jämte sin broder kurfursten Josef Klemens af Köln på Frankrikes, i stället för kejsarens, sida, lockad med förespeglingar om kunglig värdighet och om eventuel hjelp till kejsarekronans förvärfvande efter Leopolds död. Under krigets förlopp förde han med heder vigtiga kommandon, men var sedan 1704 till följd af de fransk-bajerska vapnens nederlag vid Höchstädt fördrifven från sitt land samt sedan 1706 jämte brodern förklarad i akt af den nye kejsaren, Josef I. Först genom freden i Baden (1714) upphäfdes aktsförklaringen, hvarefter M. E. 1715 återkom till Bajern. Han dog d. 26 Febr. 1726 och efterträddes af sin äldste son i andra giftet, Karl Albert (kejsar Karl VII). -- c) M. III Josef, kurfurste, den föregåendes sonson, född d. 28 Mars 1727, var son af kurfursten Karl Albert och kejsar Josef I:s yngre dotter, Maria Amalia, samt efterträdde sin fader, 1745. Han afstod s. å. genom freden i Füssen från de anspråk på österrikiska arflanden, för hvilkas häfdande fadern gripit till vapen mot Maria Teresia, men fick behålla hela det bajerska området. Hans förnämsta omsorg blef derefter att upphjelpa Bajerns finanser dels enligt merkantilsystemets grundsatser, dels genom att ställa sig som Frankrikes pensionär. I den inre styrelsen förstod han att utestänga klerikala öfvergrepp, men vacklade öfver hufvud emellan lydnad för kyrkan och »upplysningsfilosofiens» kraf. M. J. dog i kopporna i München d. 30 Dec. 1777. Han var förmäld med Maria Anna af Sachsen och Polen, August III:s dotter, men hade med henne inga barn. På grund af ingångna arfföljdsfördrag efterträddes han af sin närmaste frände af wittelsbachska husets sulzbachska linie, kurfursten Karl Teodor af Pfalz. -- d) M. Josef I (såsom kurfurste M. IV Josef), konung af Bajern, född på Schwetzingens slott (i badiska kretsen Mannheim) d. 27 Maj 1756, var son af hertig Fredrik af Zweibrücken-Birkenfeld och Franciska af Pfalz-Sulzbach. Han blef 1777 öfverste, 1778 maréchal de camp i fransk tjenst, efterträdde 1795 sin broder, Karl II, såsom regerande hertig af Zweibrücken samt blef 1799, då med kurfursten Karl Teodor den pfalz-sulzbachska grenen af wittelsbachska huset utslocknade, kurfurste af Pfalz-Bajern samt hertig af Jülich och Berg. År 1801 slöt M. J. sig till Napoleon, hvilken (genom freden i Pressburg d. 26 Dec. 1805) skaffade honom konungatiteln, som M. J. antog d. 1 Jan. 1806. Sistn. år förmäldes M. J:s dotter Augusta med vice-konung Eugène af Italien, något som ytterligare bidrog att hålla honom qvar såsom Napoleons vasall. Den 8 Okt. 1813 slöt han sig dock genom fördraget i Ried till den sista stora koalitionen mot Frankrike. Personligen mild och fridfärdig, hade han från början af sin regering låtit den handlingskraftige ministern Montgelas styra Bajern och vidtaga en mängd reformer i den s. k. upplysta despotismens anda, men 1817 afskedades denne helt plötsligt på kronprinsen Ludvigs begäran och efter påtryckningar af hofvet i Wien. Följderna af denna förändring visade sig å ena sidan i ett närmande till Rom (konkordatet af 1817), men å andra sidan äfven i åtgärder för befästande i Bajern af kommunal sjelfstyrelse och konstitutionelt statsskick (den oktrojerade författningen af d. 26 Maj 1818, hvilken ännu i hufvudsak är bibehållen). Sitt rikes vetenskapliga bildningsanstalter såg M. J. väl till godo, och 1808 stiftade han konstakademien i München. Han var sedan 1785 förmäld med Vilhelmina Augusta af Hessen-Darmstadt och, efter hennes död, sedan 1797 med prinsessan Karolina af Baden. Han afled d. 13 Okt. 1825 å lustslottet Nymphenburg och efterträddes af sin son Ludvig (I). -- e) M. II, konung af Bajern, den föregåendes sonson, föddes d. 28 Nov. 1811 i Ludvig I:s äktenskap med Teresia af Sachsen-Hildburghausen. Efter grundliga universitetsstudier, särskildt i historia, och utländska resor (bl. a. två gånger till Grekland) lefde han i tillbakadragenhet under umgänge med skalder, konstnärer och vetenskapsmän, om somrarna mest å slottet Hohenschwangau, samt förmälde sig 1842 med prinsessan Maria (f. 1825) af Preussen. Efter sin faders abdikation besteg han d. 20 Mars 1848 tronen. M. fann det nödvändigt att följa den för tillfället rådande liberala tidsströmningen, omgaf sig med frisinnade ministrar och beviljade reformer i konstitutionell anda, men visade sig såsom fiende till tanken på en tysk enhetsstats upprättande under Preussens hegemoni och omfattade i stället den s. k. trias-politiken, eller sträfvandet att af Tysklands mindre stater, med Bajern i spetsen, bilda ett förbund, hvilket skulle stå såsom en jämnstark tredje makt vid sidan af Österrike och Preussen. Då utsigterna för det tyska statsförbundets formliga anordning på denna grund befunnos alltför mörka, närmade han sig Österrike och medverkade till Förbundsdagens återställande (1851). Från 1852 kallade han till Münchens högskola en rad utmärkta lärde, utan afseende på deras trosbekännelse. Bland hans öfriga många åtgärder till vetenskapernas fromma märkes inrättandet af den tekniska och den historiska kommissionen vid vetenskapsakademien i München. Ifrigt intresserad för att uppfinna en byggnadsstil, som skulle återspegla nutidens karakteristiska drag, lät han uppföra de föga tilltalande byggnaderna vid Maximiliansstrasse i München, der för öfrigt särskildt Maximilianeum, nationalmuseet och de engelska anläggningarna vid Isar vittna om hans kärlek till konsten. Stor sjuklighet hindrade M. ofta att deltaga i statsbestyren. Han dog i München d. 10 Mars 1864 och efterträddes af sin äldre son, Ludvig (II). -- f) M. Josef, »hertig i Bajern», af linien Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, föddes i Bamberg d. 4 Dec. 1804, förmäldes 1828 med konung Maximilian Josef I:s yngsta dotter, prinsessan Ludovika, och befordrades efter hand till general af kavalleriet i bajerska armén. En sin resa till Grekland, Egypten och Österlandet beskref han i Wanderung nach dem Orient 1838 (1839; 2:dra uppl. 1840), och han har äfven, under psevdonymen Phantasus, utgifvit flere dramatiska och novellistiska arbeten. Bland de åtta barn hans gemål skänkt honom märkas sonen Karl Teodor (f. 1839, generallöjtnant, ögonläkare) samt döttrarna Elisabet (f. 1837, kejsarinna af Österrike) och Sofia (f. 1847; 1868 förmäld med hertigen af Alençon, prins Ferdinand af Orléans; förut trolofvrad med konung Ludvig II af Bajern).
3. M. Alexander Filip, prins af Wied, naturforskare och resande, föddes d. 23 Sept. 1782 i Neuwied och var yngre son af den åren 1791--1802 regerande furst Fredrik Karl af Neuwied. Han gjorde 1815--17, åtföljd af naturforskarna Freireiss och Sellow, en forskningsresa i Brasilien och 1833, i sällskap med framstående målare, en färd i Nord-Amerikas Förenta stater samt utgaf såväl beskrifningar öfver dessa båda resor som särskildt Abbildungen zur naturgeschichte Brasiliens (15 h., 1823--31) och Beiträge zur naturgeschichte von Brasilien (4 bd, 1824--33). Död i Neuwied d. 10 Jan. 1867.
4. M. Emanuel (Max Emanuel), prins af Würtemberg, Karl XII:s vän och följeslagare, föddes i Stuttgart d. 27 Febr. 1689 och var son till dåvarande administratorn af hertigdömet Würtemberg, hertig Fredrik Karl af Würtemberg-Winnenthal. I sitt 14:de år uppsökte han Karl XII, och »lille prinsen» var derefter en trogen deltagare i dennes fälttåg och krigsäfventyr. Vid Pultusk (d. 21 April 1703) undfick han elddopet, var med, då Thorn och Elbing eröfrades, och sågs bland de främste vid stormningen af Lemberg. Han råkade ofta i lifsfara och räddade en gång konungen sjelf från att drunkna. Efter fredsslutet i Altranstädt (1706) reste M. E. hem till Stuttgart, men återvände efter fem veckor till Karl XII. Vid Berezina fick han d. 18 Juni 1708 en kula tvärs igenom kroppen, under det han afsigtligt ledde fiendens uppmärksamhet från konungen på sig, men redan i slaget vid Holofsin (d. 4 Juli) var han åter med, ehuru ej fullt tillfrisknad. Under tåget genom Ukrajna utnämndes M. E. till öfverste för ett dragonregemente. I slaget vid Poltava stridde han tappert på rytteriets venstra flygel, men blef slutligen kringränd och tillfångatagen. Tsar Peter gaf honom tillåtelse att begifva sig hem till Würtemberg, men hans krafter voro brutna och han dukade under för ett feberanfall i Dubno d. 25 Sept. 1709. Karl XII sörjde öfver att han i M. E. förlorat sin bäste vän. -- Jfr S. Schott, »Max Emanuel, prinz von Würtemberg und sein freund Karl XII» (1839; öfvers. och utg. på svenska 1845).
5. M., ärkehertig af Österrike, son af kejsar Maximilian II, f. 1558, d. 1618, valdes 1586 af ett storpolskt adelsparti till konung i Polen, men blef slagen och tillfångatagen af Sigismunds af Sverige anhängare under rikskansleren Jan Zamojski. Först 1598 afsade han sig anspråken på polska tronen. 1596 blef M. högmästare för Tyska orden och 1602, efter Rudolfs död, landsfurste öfver Tyrolen och Främre Österrike (habsburgska besittningarna i schwabiska kretsen). Han var uppfylld af oegennyttig, stundom lidelsefull ifver för den habsburgska dynastiens bästa.