Maximilian

Maximilian Ferdinand Josef, kejsare af Mejico, ärkehertig af Österrike, föddes på slottet Schönbrunn vid Wien d. 6 Juli 1832. Hans föräldrar, ärkehertig Frans Karl och prinsessan Sofia af Bajern, gåfvo åt denne sin andre son (den äldre är nu regerande kejsar Frans Josef af Österrike) en allvarlig, nästan hård uppfostran, i afsigt att, om möjligt, motverka hans svärmiska naturanlag och hos honom väcka håg för praktiska värf. Han skulle nämligen danas till sjöman. Som kadett (1850) och sedermera som officer och eskaderchef besökte han de förnämsta hamnarna vid Medelhafvet. Befordrad till amiral (1854) och styresman för marinen, inlade han stora förtjenster om den österrikiska flottan, hvilken genom hans kraftiga åtgöranden omskapades till ett verkligt sjöförsvar. Med samma ifver, ehuru icke med samma framgång, sökte han i sin egenskap af generalguvernör öfver konungariket Lombardiet-Venezia (1857) att upprätthålla det österrikiska inflytandet uti Italien. Han åsyftade ett slags personalunion emellan konungariket och Österrike, men hans bemödanden att lugna sinnena förblefvo fruktlösa. När slutligen Österrike nödgades sända till Lombardiet betydande stridskrafter för att skydda rikets gränser, lemnade M. Italien (1859). Han drog sig tillbaka med sin gemål (se Charlotta, sp. 239), till sitt naturskönt belägna slott Miramar vid Trieste, der han nästan oafbrutet egnade sin tid åt historiska studier, poesi, musik och målarekonst. Efter mycken tvekan och långa underhandlingar lånade han emellertid, icke minst, som det synes, för att efterkomma sin gemåls önskningar, sin medverkan till Napoleon III:s plan att upprätta ett nytt kejsaredöme på andra sidan Atlanten. Den 10 April 1804 emottog han en deputation af notabelförsamlingen i Mejico, inför hvilken han förklarade, att han mottog kejsarevärdigheten med den bestämda föresatsen att gifva sitt nya fädernesland en liberal styrelseform och värna dess oafhängighet. Fyra dagar senare gick han jämte sin gemål ombord på det österrikiska linieskeppet »Novara» och ankrade i Vera Cruz' hamn d. 28 Maj. Utan att öfverskatta värdet af de 5,624,000 röster (af 8,250,000 innev.), som gifvit honom den svårlösta uppgiften att återförskaffa landet fred och välmåga, utfärdade han (s. d.) en proklamation till mejikanerna och vädjade till deras fosterlandskärlek. Sjelf högsint och oegennyttig ställde han sig öfver partierna, men saknade förmågan att beherska dem. Till medlemmar af den första nya regeringen utsåg han företrädesvis män med utprägladt liberala åsigter. När senare de liberale alltmer sveko honom, skänkte han lika frimodigt sitt förtroende åt de klerikale, men utan att hos dem finna större viljekraft att frälsa fäderneslandet. I saknad af ett säkert stöd hos något parti skulle han icke lyckas utföra sina vidtomfattande planer. Under hans treåriga styrelse fattades dock många vigtiga beslut, bl. a. om anläggandet af nya jernvägar och telegraflinier, införandet af allmän folkundervisning, upprättandet af högre skolor och akademier, ordnandet af rättsväsendet. Derjämte vidtogos allvarliga åtgärder för att skapa nya handelsförbindelser och höja åkerbruket. Landet indelades i prefekturer, och förvaltningen befriades från en del svåra missbruk. Emellertid förblefvo två af de allra vigtigaste frågorna olösta, nämligen ordnandet af finansenia och af militärväsendet. Så länge Frankrike borgade det mejikanska kejsaredömet med sina vapen och penningar, kunde dessa frågor undanskjutas, men slutligen såg Napoleon sig tvungen att återkalla trupperna. Budskapet härom inträffade i Mejico d. 31 Maj 1866. M. var beredd att nedlägga kronan, men hejdades af sin gemål, som i förhoppning att utöfva ett personligt inflytande på Napoleon afreste till Europa. Träffad af ett svårt själslidande, hindrades hon att återvända till Mejico, och i henne förlorade M. ett kraftigt stöd. Omkring sig hade han nu få uppriktiga vänner, men dess fler egennyttiga rådgifvare, i främsta rummet marskalk Bazaine, och sedan d. 15 Febr. 1867 det sista franska krigsskeppet afseglat ur Vera Cruz' hamn, var han öfverlemnad åt endast sina egna hjelpmedel. Statskassan var så godt som tom, och stridskrafterna knappast organiserade. De af Juarez ledde republikanerna hade deremot, tack vare Förenta staternas beskydd, tillgångar på både mynt och folk. Utgången af den förestående tvekampen emellan de kejserlige och juaristerna var derför lätt att förutse. Med undantag af några lyckliga träffningar blefvo de kejserlige slagna öfverallt. För att höja sina truppers mod begaf sig M. till Queretaro (d. 19 Febr. s. å.) och ställde sig sjelf i spetsen för nordarmén. Staden omringades af juaristerna och föll d. 14 Maj i deras våld efter 72 dagars hjeltemodigt försvar. Kejsaren med hela sin armékår hade blifvit såld och förrådd af öfverste Miguel Lopez, en man, åt hvilken han hade gifvit de största bevis på vänskap och förtroende. M. ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Han sköts jämte generalerna Miramon och Mejia d. 19 Juni 1867. Hans lik utlemnades till den österrikiske amiralen v. Tegetthoff och begrofs, d. 18 Jan. 1868 högtidligen i Wien. Under titeln Aus meinem leben (1 bd, 1867) efterlemnade M. en samling resebeskrifningar, dikter, tänkespråk m. m., som han nedskrifvit vid olika tider före sin afresa till Mejico. Jfr Hellwald, »Maximilian I, Kaiser von Mexico. Sein leben, wirken und sein tod» (1809). J. M-r.