Sida 576
Mauvais sujet ...
skydda rikets gränser, lemnade M. Italien (1859). Han drog sig tillbaka med sin gemål (se Charlotta, sp. 239), till sitt naturskönt belägna slott Miramar vid Trieste, der han nästan oafbrutet egnade sin tid åt historiska studier, poesi, musik och målarekonst. Efter mycken tvekan och långa underhandlingar lånade han emellertid, icke minst, som det synes, för att efterkomma sin gemåls önskningar, sin medverkan till Napoleon III:s plan att upprätta ett nytt kejsaredöme på andra sidan Atlanten. Den 10 April 1804 emottog han en deputation af notabelförsamlingen i Mejico, inför hvilken han förklarade, att han mottog kejsarevärdigheten med den bestämda föresatsen att gifva sitt nya fädernesland en liberal styrelseform och värna dess oafhängighet. Fyra dagar senare gick han jämte sin gemål ombord på det österrikiska linieskeppet »Novara» och ankrade i Vera Cruz' hamn d. 28 Maj. Utan att öfverskatta värdet af de 5,624,000 röster (af 8,250,000 innev.), som gifvit honom den svårlösta uppgiften att återförskaffa landet fred och välmåga, utfärdade han (s. d.) en proklamation till mejikanerna och vädjade till deras fosterlandskärlek. Sjelf högsint och oegennyttig ställde han sig öfver partierna, men saknade förmågan att beherska dem. Till medlemmar af den första nya regeringen utsåg han företrädesvis män med utprägladt liberala åsigter. När senare de liberale alltmer sveko honom, skänkte han lika frimodigt sitt förtroende åt de klerikale, men utan att hos dem finna större viljekraft att frälsa fäderneslandet. I saknad af ett säkert stöd hos något parti skulle han icke lyckas utföra sina vidtomfattande planer. Under hans treåriga styrelse fattades dock många vigtiga beslut, bl. a. om anläggandet af nya jernvägar och telegraflinier, införandet af allmän folkundervisning, upprättandet af högre skolor och akademier, ordnandet af rättsväsendet. Derjämte vidtogos allvarliga åtgärder för att skapa nya handelsförbindelser och höja åkerbruket. Landet indelades i prefekturer, och förvaltningen befriades från en del svåra missbruk. Emellertid förblefvo två af de allra vigtigaste frågorna olösta, nämligen ordnandet af finansenia och af militärväsendet. Så länge Frankrike borgade det mejikanska kejsaredömet med sina vapen och penningar, kunde dessa frågor undanskjutas, men slutligen såg Napoleon sig tvungen att återkalla trupperna. Budskapet härom inträffade i Mejico d. 31 Maj 1866. M. var beredd att nedlägga kronan, men hejdades af sin gemål, som i förhoppning att utöfva ett personligt inflytande på Napoleon afreste till Europa. Träffad af ett svårt själslidande, hindrades hon att återvända till Mejico, och i henne förlorade M. ett kraftigt stöd. Omkring sig hade han nu få uppriktiga vänner, men dess fler egennyttiga rådgifvare, i främsta rummet marskalk Bazaine, och sedan d. 15 Febr. 1867 det sista franska krigsskeppet afseglat ur Vera Cruz' hamn, var han öfverlemnad åt endast sina egna hjelpmedel. Statskassan var så godt som tom, och stridskrafterna knappast organiserade. De af Juarez ledde republikanerna hade deremot, tack vare Förenta staternas beskydd, tillgångar på både mynt och folk. Utgången af den förestående tvekampen emellan de kejserlige och juaristerna var derför lätt att förutse. Med undantag af några lyckliga träffningar blefvo de kejserlige slagna öfverallt. För att höja sina truppers mod begaf sig M. till Queretaro (d. 19 Febr. s. å.) och ställde sig sjelf i spetsen för nordarmén. Staden omringades af juaristerna och föll d. 14 Maj i deras våld efter 72 dagars hjeltemodigt försvar. Kejsaren med hela sin armékår hade blifvit såld och förrådd af öfverste Miguel Lopez, en man, åt hvilken han hade gifvit de största bevis på vänskap och förtroende. M. ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Han sköts jämte generalerna Miramon och Mejia d. 19 Juni 1867. Hans lik utlemnades till den österrikiske amiralen v. Tegetthoff och begrofs, d. 18 Jan. 1868 högtidligen i Wien. Under titeln Aus meinem leben (1 bd, 1867) efterlemnade M. en samling resebeskrifningar, dikter, tänkespråk m. m., som han nedskrifvit vid olika tider före sin afresa till Mejico. Jfr Hellwald, »Maximilian I, Kaiser von Mexico. Sein leben, wirken und sein tod» (1809). J. M-r.
Maximilian (Max), tyska furstar:
1. Tyska kejsare. Se Maximilian, romersk-tyska kejsare.
2. Bajerska furstar: a) M. I, hertig, senare kurfurste af Bajern, född d. 17 April 1573, var son af hertig Vilhelm V (d. 1626) och Renata af Lothringen, samma furstinna, som varit föremål för Erik XIV:s frieri. Han erhöll sin vetenskapliga bildning af jesuiter, fick tidigt del i regeringsbestyren och öfvertog 1598, efter faderns abdikation, i eget namn styrelsen, hvilken i hans hand blef starkt enväldig, men mycket välgörande, särskildt för rättsväsendet och drätseln. 1607 verkställde M. en kejserlig aktsförklaring mot den protestantiskt sinnade riksstaden Donauwörth, hvilken derefter stannade i hans ego; och sedan Evangeliska unionen bildat sig (1608), bragte han till stånd den s. k. katolska ligan samt blef sjelf dess hufvud. Efter 30-åriga krigets utbrott (1618) förband han sig jämte ligan med kejsar Ferdinand II mot Fredrik V af Pfalz och hade jämte sin fältherre Tilly öfvervägande andel i segern på Hvita berget 1620. Till belöning fick han 1623 formligen på sig öfverflyttad den pfalziska kurvärdigheten, och 1628 tillerkändes honom Öfre Pfalz samt den på högra sidan af Rhen liggande delen af Rhen-Pfalz. Han tillstyrkte ifrigt kejsaren att utfärda restitutionsediktet (1629). Men de stridiga anspråken på det byte, som genom detta vanns, samt Wallensteins hänsynslösa uppträdande och hela karakteren af Ferdinands politik -- hvilken gick vida utöfver hvad M. åsyftade, nämligen katolicismens visliga skyddande och riksförfattningens bestånd -- vållade snart en betänklig schism emellan dessa båda furstar ur tvänne sedan gammalt rivaliserande hus. Å kurfurstedagen i Regensburg 1630 visade sig M. vara den mäktigare, men fruktan för protestantismens seger förmådde honom att i det längsta underordna sig såväl Ferdinand II
Källa: Project Runeberg ·
